Egentligen var det inte tänkt att Polon skulle stanna i min ägo särskilt länge. Vi fick barn och sambon blev därmed av med sin tjänstebil (Volvo V50) under mammaledigheten. Så jag slog till på en välvårdad (maskinellt) men billig VW Polo 1.4 som gått 19 800 mil att ha under sambons föräldraledighet. Priset var 22 000 kronor, och då hade den förra ägaren nyligen servat bilen för närmare 7 000 kronor. Ett bra och förnuftigt köp, helt enkelt.

Sambon fick dock för sig att söka en ny tjänst inom sitt företag under sin mammaledighet, en tjänst hon också fick. Resultatet blev klart bättre lön och roligare jobb, men indragen tjänstebil.

Så där stod vi, med en tokblå och rätt ful VW Polo. Utan AC, med trilskande fönsterhissar och läckande bakre ljuddämpare. En VW som fick tuffa på i vår ägo ett antal månader längre än det var tänkt.

För några veckor sedan tröttnade jag emellertid. Polon hade förvisso skött sig klanderfritt i låda och motor under de 1 000 mil vi kört den, men den var och är alldeles för liten för att frakta runt en barnfamilj plus grejer. Alltför många små skitfel blev till slut därtill otroligt irriterande. Dessutom var det hög tid för skatt, besiktning, service och underhåll, något jag inte var sugen på att betala eller utföra på en bil vi inte skulle äga så länge till. Så jag sålde den för 15 000 kronor till en mekkunnig ung man från Vårby, som behövde en billig pendlarbil.

Så började den stora efterforskningen. Vilken bil skulle vi köpa?! Budgeten var snäv (tar inte lån för bilköp): 60 000 kronor. Dessutom skulle bilen vara driftsäker, inte äldre än årsmodell 2004, rymlig, inte rullat över 10 000 mil, billig i drift, komma med både sommar- och vinterdäck, rolig att köra, jada jada. You know the drill.

Tämligen snabbt försvann så väl Volvo, Audi och Toyota från inköpslistan. Alldeles för dyra. Ut åkte också rosthinken Ford och krångelbilar som Renault och Peugot. Kvar fanns VW Passat och Skoda Fabia samt Skoda Octavia.

Efter att ha tittat på Fabia i verkligheten och insett att 1.2-motorn skulle vara så tråkig att klockorna stannade, och att Octavia är onödigt stor och inte alltid så välskött som säljarna påstår, återstod en Skoda Fabia 1.4.

Blocket dammsugades, och pang! Turen infann sig. En medelålders man hade en mycket attraktiv Skoda Fabia ute på annons. Den ägdes av mannens pappa som precis blivit av med körkortet av medicinska skäl. Det fanns dock en trevlig aspekt i sammanhanget, och det var att mannen hade skrivit fel telefonnummer i annonsen. Efter diverse detektivarbete (något jag har erfarenhet av sedan tiden som journalist) hittade jag säljaren.

Så vad blev det? Jo, detta:

  1. Mörkgrå Skoda Fabia 1.4 från 2006.
  2. 5 900 mil.
  3. Två servicar gjorda de senaste 300 milen.
  4. Fulltecknad servicebok med alla stämplar, förstås.
  5. Alltid stått i kallgarage.
  6. Iskall AC, toksnabb rumpvärmare, färddator och annat lull-lull.
  7. Knappt använda vinterdäck med dubb.
  8. Fina sommardäck.
  9. Hel, fräsch och mycket fin inredning.
  10. En prislapp på 55 000 kronor.

Jag tror jag har gjort ett riktigt bra bilköp.

skoda_fabia_kombi_2006.jpg

Fortfarande nybilskänsla! Och lådan växlar som en dröm, fjärran Polons märkliga koppling och pinne-i-en-låda-grus-känsla.

polo_1.jpg

Aldrig tidigare har det varit så enkelt att skiljas från en bil. Det tog för övrigt ynka fem timmar från det att bilen låg på Blocket till dess att jag lämnade bilnycklarna och fick 15 000 kronor.

polo_31.jpg

Under tiden bilen låg på Blocket hann 11 spekulanter ringa på den. Förvånansvärt många som efterfrågade fulltecknad servicebok och iskall AC…

Share