Ja, det är sant.

Som de flesta vet finns det tre saker en enstånkare – eller vilken förgasarmotor som helst för den delen – behöver för att fungera. Gnista, soppa och kompression.

När så väl gnista som soppa finns så kan man alltså anta att kompression saknas.

I mitt fall var är det åtminstone en delsanning till varför Rödqvarnan vägrat starta. Efter att jag köpt nytt tändstift, ny tändhatt och tändkabel (det sistnämnda passande nog röd) så fick jag med hjälp av startgas faktiskt igång Rödqvarnan. Förmodligen för att det nya stiftet var bestyckad med en bricka som försluter bättre i toppen av cylindern, något det gamla stiftet saknade.

Ett steg närmare en habil hojmotor. Eller rättare sagt: Nu går hon i alla fall att starta. Ibland. Med startgas alltså. När hon är på det humöret. Hehe.

Tyvärr så är tomgången fortfarande obefintlig, och Rödqvarnan stannar omgående om den inte hela tiden matas med lite grundgas.

Jag antar att den slitna Bingförgasaren och/eller en rejält trött gasvajer är nästa problem att lösa. För det som jag förstått ska vara tomgångsskruven på fuggen kan jag skruva hur mycket som helst på. Ingen skillnad. Ett skönt gashäng med efterföljande elshock när tändhatten är tvungen att slitas av för att strypa tokgasandet, och jag har ledsnat lite på den bänga Bingen.

Dessutom verkar det som om förgasaren inte matar tillräckligt med soppa när Rödqvarnan ska startas, något startgasen bevisligen råder bot på.

Undrar om jag ska köpa en ny förknasare inklusive gasvajer eller om jag ska renovera den gamla. Lutar nog åt det förstnämnda. Den nya hemmagjorda packningen avhjälper bara till viss det läckande flottörhuslocket med gängpaj…

tandstift.jpg

Share