… och väntar och väntar.

Ja, där står den, Capricen, i ett hav av grönska, glömska, rost och Syringa Vulgaris. Längtar efter att någon ska ladda batteriet, damma av sätet med en fast hand, fylla tanken med färsk bensin. Stänga bakdörren, vrida om startnyckeln, låta cylinder efter cylinder hosta till liv. Fylla kupén med värme för att jaga bort den kalla och fuktiga vintern. Att någon ska fylla bilen med skrattande, solvarma barn, en vacker hustru och en sprängfylld picknickkorg. Lägga i D, tvinga de rostiga bromsbeläggen att släppa taget om de lika rostiga främre bromskivorna. Sakta rulla uppför den nygröna gräsbacken. Åter låta däcken nöta asfalt.

Ännu har den många mil kvar att ge, Capricen. Men är det någon som kommer ihåg den? Är det någon som vill kännas vid den ledsna Chevan?

Dagens Caprice-hälsning (de väller in, heja, heja!) kommer från Nostalgimacken a.k.a. David. Tack!

caprice_classic_station_wagon.jpg

Share