Efter flera månaders letande är det så äntligen dags. Nu ska jänkebilen införskaffas.

En röd Chevrolet Caprice med möglig inredning och funktionsodugliga bromsar har dissats, precis som en mattsvart Pontiac Bonneville från 1977. Om den senare valdes bort på grund av texten “Raggen går” på bakluckan, eller det faktum att säljaren var en pajas, låter jag vara osagt.

Ingen av bilarna är något för mig.

I stället går resan mot Göteborg. Den påbörjas med tåg klockan sex på lördagsmorgonen. Fem och en halv timme senare står jag på Göteborgs station och ringer Christian. Han dyker upp 30 minuter senare, kraftigt försenad.

En väldigt lååång halvtimme, en av de längre i mitt liv.

Så kommer bilen glidandes. Den vita Capricen från 1987 blänker fint i solskenet. Jag blir omgående fullkomligt toksåld på ekipaget och står i begrepp att köpa bilen på plats, utan att ens provköra den. Allt känns tokrätt.

Något senare, efter tjugo minuters bilfärd från Göteborg ut mot Mölnlycke, och en hyfsat kass granskning från min sida, är jag 101 procent övertygad. Försöker lite tafatt att pruta, men köper utan omsvep det lika lama påståendet från Christian att det står ytterligare en köpare runt hörnet med köpeskillingen i näven. Som är beredd att slanta upp om inte jag gör det.

Säkert.

Skit samma. Jag langar upp dryga 30 000 kronor i reda stålar och styr kosan mot Stockholm igen.

Vilken resa. 50 mil (har aldrig kört så långt i ett svep) utan några längre avbrott än pisspauser och äckliga burgare på McDonalds är en bilfärd jag aldrig glömmer. Sitter med ett leende på läpparna precis hela vägen. Glider fram genom sensommaren. Njuter.

Blir allvarlig en kort stund i höjd med Huskvarna när jag nästan tappar greppet om vägbanan efter att ha klivit på ordentligt.

Lugnar ner mig en smula, och låter den 5,7 liter stora V8:an morra loss på betydligt lägre varvtal.

Skrattar tyst för mig själv.

Härmed döper jag dig till Bettie. Du är frihet i en stor vit kaross, och du är högst efterlängtad.

_met0134.jpg

Share