När jag var liten och bodde på landet i Värmland var det granngubben och hans son som skötte större delen av all vägentreprenad inom en radie av en mil i valfri riktning.

Gubben ägde även en spännande sand- och grusgrop i närheten där man inte fick hänga. För föräldrarna alltså. Gubben klagade aldrig.

Tur det. För jag var i den där grusgropen mest hela tiden. Och om jag inte var där så hängde jag i skogspartiet tvärs över vägen där grannen parkerat alla spännande maskiner och fordon.

Där fanns väghyvlar, traktorer, lastbilar, timmersläp, skopor, snöplogar, grävmaskiner, hjullastare, men också sonens två supertuffa epa-traktorer (ja, han var kungen med stort K för oss barn).

Jag minns att jag gick runt och petade på rostig plåt och oljiga bultar. Lätt fingrarna glida över det kalla, skrovliga järnet på någon maskin. Pillade på ett gigantiskt däck, eller kände på några larvfötter. Gillade doften. Gillade kontrasten mellan den gröna och mjuka mossan i skogen och de tuffa, skitiga fordonen. Älskade när doften av olja krockade med jord och löv.

Mot den bakgrunden är det inte så konstig att ett mål på min och flickvännens resa till Norrland blev Stefans maskiner i Indal. Det blev en omtumlande tidsresa tillbaka till barndomen.

Här hittar du mina bilder

allis-chalmers_bandtraktor.jpg

Share