Roliga mekpolare man har. Klistrar lustiga dekaler på ens verktygsskåp. 😀

Ganska harmlöst och kul dock! Värre var det i förra mekgaraget. Där hade vi en “vandringspokal” bestående av en doftgran. Jag pratar om Wunderbaum i vaniljdoftsutförande… *brr*

Alltså. Grejen gick ut på att man gömde den där jäveln hos någon av polarna. Visst man inte var den var, så kunde den ligga i ens egen bil. Å vi vet ju alla hur det är med doften. Man vill liksom fort som fan hitta granhelvetet så att doften inte hinner sätta sig. Gör den det kan det ta år innan man blir av med stanken.

En gång kom jag själv på idén att lägga granen i Stoffes ölkyl. Stoffe brukade nämligen runda av mekkvällarna med en kall, eller bara ta en för att det var gott.
Problemet var att granen inte hittades av Stoffe. Direkt alltså.

Så en kväll, när Stoffe inte hade varit och mekat på tämligen länge, var det dags för en bärs. Som smakade doftgransvanilj! Ja, på något underligt sätt hade kemin fastnat på aluminiumburken. När Stoffe drack ur den så silades bärsen genom vanilj, om du fattar vad jag menar.

Bon ap, liksom.

Frågan är om det någonsin framkom att det var jag som trashat ett antal öl för Stoffe. Om inte så bekänner jag synden nu och ber så mycket om ursäkt… 😀

PS. Gissar att Stoffe löst problemet genom att dricka resten av bärsen i glas. 😀 Där fick sig manligheten en törn. Haha! DS.

Share