Alla känner till bilkyrkogården på Kyrkö Mosse i småländska Ryd. Varit där, gjort det, som det heter.

Alla känner inte till bilkyrkogården i trakterna runt Uppsala. Faktum är att det är en ganska väl förborgad hemlighet.

Jag har ingen avsikt att ändra på det. Anledningen är enkel: vi får övertala en av grannarna till att avslöja var bilkyrkogården ligger i utbyte mot att vi inte för informationen vidare. För det är jävligt illa att si så där 100 traktorer, bilar, bussar och lastbilar läcker miljofarligt avfall rakt ner i grundvattnet, säger grannen, måttligt imponerad över markägarens ovilja att göra sig kvitt de rostiga skogsvraken.

Själv är jag överlycklig. Och det är det grannen är rädd för. Att tusentals svettiga bilvraksdiggare ska valfärda hit, och sedan börja gasta om att platsen ska k-märkas.

Det kan jag förstå.

Men om det eller min förtjusning säger jag inget till grannen. För bilkyrkogården är fantastisk. En uppsjö Fordtraktorer, som exempelvis en Fordson Major, står sida vid sida med mängder av folkvagnsbussar och bubblor.

Gamla anrika bilmärken som Borgward, Willys Aero och Austin gnider sina rostiga dörrsidor mot varandra. Lastbilar som Scania-Vabis, Ford Thames Trader och Bedford gör ett tappert försök att se värdiga ut; som om de kan bistå med en sista arbetsinsats.

Volvo PV, Duett och Amazon kryllar det av. Likaså Mercedes och Peugot.

Det är mestadels europeiska bilmärken som är på väg att förenas med Moder jord, men också en och annan Studebaker, Packard, Kaiser och Chevrolet kämpar förgäves mot det oundvikliga.

Det är förbannat synd att vi glömt bort punkt 1A i varje UE-fantast lilla bibel: Det finns inga farliga platser, bara kassa kläder och dålig utrustning.

Shorts, lågskor, t-shirt står sig slätt mot arga pissmyror, blodtörstiga myggor och en skog av brännässlor.

Här hittar du mina bilder

ford_rostar.jpg

Share