Kanske minns du bensinbolagets Essos reklamkampanj “En tiger i tanken” under 60-talet. Kanske har du glömt den (eller inte ens var född då). Här har du dock en het katt som du sent ska glömma. Erik Lindströms GTO från 1967, ett hyllningsbygge med den legendariske Pontiac-nasaren Ace Wilson i åtanke, är en skön rejsbil från en tid där så väl tigrar, lodjur och andra katter ingick i marknadsföringen.

Det är lätt att bli förälskad i fräna och snygga bilbyggen, särskilt de som undervisar betraktaren i en bit muskelbilshistoria.

Erik Lindströms Pontiac GTO från 1967 är precis ett sådant bygge.

Allting började med att Pontiacs framgångsrike reklamkreatör Jim Wangers kom på idén att Pontiacåterförsäljare skulle bjuckas på möjligheten att kunna erbjuda sina kunder ett mer prestandainriktad utbud av Pontiacmodeller. Pontiacs ledning ansåg vid tidpunkten att det räckte att testa med en enda återförsäljare. Valet föll av bekvämlighetsskäl på Pontiacåterförsäljaren Ace Wilsons och hans Royal Pontiac, stationerad i Detroitförorten Royal Oak, Michigan.

Året var 1959 och med stöd från huvudkontoret började således Royal Pontiac att göra reklam inom dragracing och säljsuccén för Pontiacs mer prestandafokuserade bilmodeller och trimdelar var ett faktum.

Åren gick och Royal Pontiac sålde och sålde. 1964 kom så Royal Pontiacs chefsmekaniker Milt Schornack på ett sätt att blåsa in mer kalluft via ett scoop till tre hungriga tvåportsförgasare från Rochester med tillhörande tre små luftfilter (kallades Tri-Power). Året efter förfinades konceptet, och tillbehöret samt försäljningssuccén Ram Air var född.

Vid sidan av framgångsrika trimtillbehör började Royal Pontiac nu också kränga trimkit. Paxtonkompressor gjorde entré ovanpå Pontiacmotorerna, och något senare lanserades konceptet Royal Bobcat. Det var en Pontiac Catalina som såldes med Tri-Power och en motor om 421 kubiktum, smitfull med Pontiacs trimgrejer.

Royal Bobcat-Catalinan var ett försäljningsmässigt genidrag, och snart började Royal Pontiac sälja även bilmodellerna GTO, Grand Prix, Bonneville och Firebird med Royal Bobcat-motorn. Allt snyggt märkt med en stilig Royal Bobcat-dekal. Vad bilen gjorde 0-100 på? Cirka 4,6 sekunder. Mjau!

1968 började så Royal Pontiac, tydligt stärkta av försäljningssuccé efter försäljningssuccé, att stoppa i 428 kubiktum stora V8:or i så väl GTO som Firebird. Detta trots GM:s förbud, och i likhet med Chevroletåterförsäljare som Don Yenko. Framgångarna fortsatte så till dess att Ace Wilson bestämde sig för att avyttra sin verksamhet 1974.

Åter till Erik Lindströms GTO. själva hyllningen till så väl Jim Wangers, Ace Wilson och Royal Pontiac har sin rötter i åren 1965 och 1966. Det var då som Royal Pontiac hade ett antal promotionbilar med liknande dekaltrimning som Eriks Pontiac. Dessa, bland annat med texten “GeeTO Tiger!” på bilens båda dörrar, kunde privatpersoner och potentiella köpare testköra med på strippen. Resultatet blev förstås en försäljningssuccé för Pontiac GTO, i synnerhet 66:orna.

– 65:orna är vita med guldtak, 66:a svarta med guldtak. 65:orna hade textdekaler, 66:or var lackade med samma text, upplyser Erik Lindström.

Han är påtagligt nöjd med sin bil, som han ägt i två år. Jag förstår honom helt och fullt. Textningen på GTO:n, eller dekaltrimningen om du så vill, är vrålsnygg. Färgerna; Svart, rött och guld, är en oerhört vacker kombination. Lite spektakulär, lite återhållsam, jävligt vacker.

Beträffande det maskinella så sitter det en 428:a i bilen, vilket också kan knytas till Royal Pontiac. Dock inte promotionsbilsåren 1965 och 1966, utan 1968 och 1969 då 428:or monterades hos återförsäljaren.

– Förutom 428:an så består drivlinan av en TH400-låda, 12-bultad bakaxel med modesta 2.73:1, det vill säga bankrånarutväxling. Man åker ifrån polisen så långt det går, skrattar Erik.

Han fortsätter med att berätta att förgasaren är en Holley på 750 cfm, och kamaxeln är en Ram air. Ett enplansinsug, Performer RPM, sköter kommunikationen mellan pannrum och kontor.

GTO:n är utrustad med klassiska American Racing-fälgar, och för en gångs skull sitter bilen rätt bra med dessa fälgar som så många gånger annars känns tämligen söndertjatade. Det gäller även de hyfsat små däcken, rent diametermässigt, som fyller hjulhusen precis lagom rejsigt. I synnerhet i de främre karossgluggarna, där ett glapp mellan gummi och skärm uppstår, ser fränt ut.

– Det är ett halvt hjullyft bara det, säger Erik med ett leende.

Nu kan man ju tro att Erik Lindström är en lat och okunnig slöhög som köpt en färdig bil. Ingenting kunde vara mera fel. Eriks bilpark som han gärna mekar med, är respektingivande.

– Jag äger en Chevrolet Chevelle från 1964. Den renoveringsborrade 355:an fick ett nytt liv när jag monterade en klase nya kolvar, Dart II-toppar och Victor Jr-insug. Jag äger även ett renoveringsobjekt i form av en Chevelle från 1965 som tidigare rejsats i dragracingklassen Modified Stock. Där saknas bara en motor, låda, kylare och lite tid, säger Erik.

Han fortsätter med att berätta att han äger ytterligare en Pontiac GTO från 1967, en så kallad High Output-bil. Den köpte han redan 1967. Det är en hyfsat hårig skapelse, som förutom en potent motor även har manuell M22-låda, Mark Williams-drivaxlar om 35 splines och 4.88:1 i bakaxelutväxling.

Dessutom äger han en Pontiac Le mans från 1965. “Ett riktigt hönshusfynd”, konstaterar Erik.

Vad gäller GTO:ns framtid finns planer.

– Jag ska bevara den som den är. Den ska vara brukbar hela tiden. Men… Mattbyte ska ske, elsystemet ska ses över, och jag har en kylare som läcker lite grand. Att stoppa i 3.70:1-utväxling lockar ju… Det kan mycket väl hända att motorn och låda åker ut när som, skrattar Erik.

Ja, det är rätt uppenbart att det kliar lite i hans fingrar. Vilket inte minst bevisas av att han nyligen förnyat sin draglacinglicens. Kanske blir det lite bränt gummi redan i sommar med den av GTO:erna som inte är dekaltrimmad.

– Jag har kört lite bracket, och har tagit ut en ny licens för i år. Man vet aldrig när man får ett återfall, säger Erik och ler.

För lite svårt har han att sitta till. Det händer till exempel att han hjälper Åke Hedberg med mekandet på vederbörandes dragracing-Volvo, en elak 245:a med betongfylld bigblock på 452 kubiktum. Det händer även att Erik Lindström tillrättavisar ungtuppar på motorvägen.

– Jag minns Turbo-Ture. Jag var ute med Chevelle 64:an och låg väl i 80. Det blev lite kö, och Turbo-Ture körde om. Så jag placerade pjäxan i pannrummet och brände förbi både honom och 10 bilar till. Han försökte haka på när kön lättat, men det gick väl sådär. Hans flickvän sjönk ihop i framsätet och han gjorde inga fler försök att köra om, säger Erik.

Berättade jag att Erik Lindström är 46 år? Well, barnasinnet har han kvar.

En annan kille med barnasinnet kvar är Herje Fastén som ägde GTO:n mellan 1981 och 1996. Han får nys om att jag står i begrepp att göra ett reportage om bilen och hör av sig.

-–Jag har fortfarande lite delar kvar från GTO:n, bland annat resterna av en växellåda som bottnade i asfalten i 200 blås. Jag körde ikapp med en Corvette på väg hem från jobbet och lådan sköts loss från motorn, slog hål i torpedväggen och skickade iväg kardanaxeln 10 meter upp i luften. Det blev en liten brand också, då ledningarna till lådan slets av, berättar Herje Fastén.

Det var en kul bil som fick veta att den levde, tillägger han.

Jag har en känsla av att Erik vårdar GTO:n något ömmare. Men rädd för att gasa med katten är han inte.

Share