2013-12-23-bilfilmer-du-maste-se-del-39

När jag vanligtvis betygsätter filmer i denna kontext är det inte alls omöjligt att jag tar viss hänsyn till parametrar som ”Antal häftiga bilar” eller dito biljakter. Det innebär att bedömningskriterierna inte helt och fullt motsvarar de jag skulle använda mig av som filmkritiker på heltid med samtliga svenskar som potentiella läsare.

Det här har naturligtvis att göra med att målgruppen här ser ut som den gör. Ett gäng insnöade passionerade bilfanatiker! De bästa läsarna, förstås.

The Worlds Fastest Indian är hur som haver en magiskt bra film med en publik långt bortom den riktiga bilälskarna (även om du kommer att fullkomligt avguda den här rullen, du också). Filmen är ett underbart personporträtt föreställandes en säregen och skön människa med egna idéer och sätt att realisera dem.

Det här är en film för de allra flesta. Som utan tvekan får en solklar tia i betyg.

The Worlds Fastest Indian baseras delvis på den verkliga historien om Burt Munro från New Zealand, en kille som gärna rejsade med sina Indianmotorcyklar och därtill byggde dem själv. En man med ett enormt stort hjärta, och minst lika omfattande charm och personlighet.

Burt Munros stora dröm var att på ålderns höst att få åka till Bonneville och slå hastighetsrekordet för tvåhjulingar under 1 000 kubik.

Då de flesta känner till vem som fortfarande innehar det rekordet så avslöjar jag väl knappast för mycket om jag säger att han lyckas. Den stora behållningen är dock resan fram till rekordet, och det faktum att man liksom ändå sitter på nålar och tänker ”Faaaan, kommer han att lyckas?” trots att man vet att han gör det.

Sköna scener, stickspår, anekdoter och historier är The Worlds Fastest Indian sprängfylld av. Så många att jag gott kan återberätta några av dem utan att avslöja för mycket.

Som när Burt Munro täljer av mönstret på sina Indiandäck med grannfruns förskärare för att göra om däcken till slicks… Eller smörjer in de gamla plågade gummiringarna till motorcykeldäck med svart skokräm för att dölja torrsprickorna.

När Burt gjuter sina egna kolvar använder han amerikansk råvara, det vill säga gamla avdankande kolvar från jänkebilar. ”The perfect recipe, Two of Chevy, one of Ford”, säger Burt med ett stort leende.

Nitroglycerintabletterna han fått från läkaren för sina hjärtproblem hamnar naturligtvis i Indianens bensintank och…

Ja, så där fortsätter det.

Att det är Anthony Hopkins som spelar den egensinne Burt gör naturligtvis inte filmen sämre. Tvärtom. En bättre skådis för jobbet går inte att uppbringa.

Å så pudelns kärna. Filmens budskap. Som knappast kan vara så mycket tydligare.

Vill du komma någonstans måste du vara beredd att satsa. OCh inte så lite heller. Du måste också vara beredd på att misslyckas. Kanske med livet som insats.

Och om man inte satsar, vad har man då kvar att leva för? Grannarnas gliringar?

Det finns för övrigt ett flertal intervjuer på internet med regissören Roger Donaldson. Hur han valde att tolka Burt Munro, vilka egna tillägg han gjorde, och vilka sidor hos denne underbara människa (Burt då) han valde att visa upp.

Än en gång känner jag mig för övrigt nöd och tvungen att raljera över den svenska översättningen av filmens namn. ”The Worlds Fastest Indian” kunde gott ha få heta ”Världens snabbaste Indian” med versalt I. ”Citronträd och motorolja”, som den instället fick heta här hemma, framstår – om jag är på gott humör – som resultatet av en sommarpraktikant på en lokaltidnings försök till rubriksättande.

Bilbetyg: 6/10

Filmbetyg: 10/10

Share