Knappt har jag hunnit installera mig på nya jobbet innan universitetets egen hustomte tillika tågnörd vandrar korridoren ner och landar i fikarummet utanför mitt kontor.

Kurt är en vänlig man. Hans intresse för allt som går på räls är ofantligt. När han väl fått upp ångan rusar han framåt i sin monolog likt ett ostoppbart godståg. Försök få en syl i vädret om du kan!

Kurt svär som en borstbindare, och blandar uttryck som “vi fick jobba som bävrar” med ett helgalet gestikulerande. En rakt i genom god historieberättare.

Till slut inser jag dock att han aldrig kommer att sluta prata, så jag försöker dräpa hans tåghistorier. Man måste ju jobba lite på jobbet.

 – Jag vet att det är helt fel tillfälle, men jag är faktiskt mest intresserad av bilar, säger jag.

Kurt tystnar. I en sekund.

 – Du! Jag fick förmånen att åka med i en Stanley Steamer en gång.

Sedan fortsätter han, som ingenting hade hänt. Att jag vid det här laget börjat vrida på mig för att visa att jag är lite obekväm med det långa historieberättandet – att jag vill göra lite nytta på nya jobbet – tar Kurt ingen notis om.

Stanley Steamer är en bil med ångdrift, och Kurt formar munnen till en strut och utstöter ett puffande ljud.

Han fortsätter med en lång utläggning om ångmaskiners tämligen goda verkningsgrad, för att sedan skrocka förnöjt samtidigt som han kliar sig på ryggen genom att gnugga sig mot ryggstödet.

Pang!

Kurt slår skallen i väggen när han med hjälp av kroppen illustrerar de g-krafter som kickar in när Stanley Steamer helt plötsligt ångar upp på motorvägen. Accelerationen i en ångbil kan vara våldsam, det förstår jag nu.

Sedan gör Kurt misstaget att vara tyst i en tidsperiod längre än en sekund. Jag tar tillfället i akt, tackar för mig och smiter in på kontoret.

Något senare sticker Kurt in skallen och undrar om jag vet vad det är för skillnaden mellan engelskans engine och motor.

Jag gör misstaget att svara “nej”.

Kurt sparkar kvickt som en vessla i gång en föreläsning som jag – nu vis av erfarenhet – hyfsat snabbt fimpar genom att dyrt och heligt lova att aldrig kalla en motor för engine, och vice versa.

När Kurt lunkar i väg längst med korridoren inser jag att det inte är sista gången vi träffas.

Kanske låter jag honom hållas lite längre nästa gång. Om Europas järnvägar och dess olika spårvidder. Eller Storbritanniens brokiga bilhistoria med en miljard små bilmärken vars hela existensberättigande byggde på att landets lika många kolonier var tvungna att köpa dessa bilar.

För Kurt är ju som sagt en mycket god historieberättare. Och kanske berättar han lite mer om den där Paxtonbilen…

stanley_steamer_1906.jpg

Share