Har du någonsin frågat dig själv var du fått din intresse eller din passion för bilar från?
Det har jag. Flera gånger faktiskt.
Orkar jag inte engagera mig så mycket brukar svaret på frågan bli att jag älskar att åka snabbt. Att det är så där lagom farligt och utmanade. Att jag älskar gamla jänkebilars design, deras vräkiga och futuristiska former. Att V8:ans dova muller ger mig gåshus.
Allt det där du säkert känner till, om så i egen tappning för de bilar du vurmar för.
Orkar jag däremot anstränga mig lite mer så kan vi ta avstamp i denna text som Ann Heberlein skrev för DN för ett tag sedan, en recension av Leif G W Perssons självbiografi (nu förstår jag också varför jag mot alla odds gillar honom):
“Leif G W Persson blev genom sin klassresa expert på att erövra nya koder och kulturer. Ann Heberlein läser en berättelse om själslig hemlöshet och om ett svart hål som trots alla framgångar aldrig fylls.
Leif G W Persson, kriminologen, författaren, kändisen, har skrivit en berättelse jag känner igen. Den där resan han beskriver är också, delvis, min: från arbetarklass till besutten, från proletariatet och fädernas kroppsarbete till akademins abstrakta tänkande, ur akademins instängda värld ut i den mediala offentligheten, från forskare till författare, från expert till folklig.
Grabben från kvarteret New York på Gärdet har gjort flera resor. Klassresan är bara början, förutsättningen för det som följer: ett liv präglat av rastlöshet, nyfikenhet, framgångar men också bakslag. Leif G W Persson tecknar fint det som, kanske mest av allt, präglar klassresenären: känslan av att aldrig höra till, känslan av hemlöshet som existerar sida vid sida med en annan, motsatt känsla, nämligen den att vara en världsmedborgare i existensen, erfarenheten av att smälta in överallt, i alla sammanhang, kulturella och sociala. Det blir klassresenären expert på, att erövra nya koder och kulturer. Likt en kameleont lär man sig iaktta och härma, tonfall, uttryck, maner.
Den där paradoxen – hemlösheten parad med den berusande känslan av att smälta in i alla sammanhang – präglar Leif G W Perssons berättelse om sitt liv. Det som en gång var hemtamt och bekant blir så småningom främmande och det som varit okänt blir självklart. Det finns en sorg i det, kanske skam: att man övergett det liv som varit föräldrarnas, att man vänt sitt ursprung ryggen, att man valt något annat. Som om det liv förfäderna levt inte duger. Det man lämnat kan man aldrig återfå. Ett tillstånd man övergivit går inte att återskapa. Ändå försöker man klänga fast i det förflutna, upprätta det liv man valt bort, hjälteförklara dem som stannat kvar, som levt och lever ett liv man själv avfärdat.”
Precis så är det!
Att meka med och köra V8:or är min livlina tillbaka till mina egna rötter och föräldrar. Till mamma och pappas jobb på den lokala stålindustrin. Deras sträva, valkiga, oljedoppade, trasiga händer som smekte min kind när jag var liten. Till Värmlandsraggarna – som ofta jobbade som städare, stålindustriarbetare, bönder – som varje sommar när jag var liten syntes åka runt på byggden och leva ett ganska sorglöst och roligt liv (vilket förmodligen inte var fallet, men iaf).
Mitt bilintresse är en hyllning till alla dessa fina människor. En brygga mellan dem samt dåtiden och mitt eget väldigt trygga medelklassliv idag.
2011-11-09 kl. 10:32
Det allra mest ironiska av allt är ju att du inte ens har haft körkort i 5 år, vilket jag brukar använda som exempel lite då och då, att man vet aldrig vad i livet man får för passion, och det är aldrig försent att ta körkort.
2011-11-09 kl. 11:32
Jag vet! Tog det 2007-09-21. Men jag har alltid varit sjukt intresserad av allt som har med bilar att göra. Dock blir det ju svårt att leva ut det intresset utan den där magiska lappen. Fan, jag grät av lycka när jag fixade uppkörningen!
2011-11-09 kl. 19:14
Intressant det där. Själv följde jag mina föräldrars implicita förväntningar (de är akademiker, även om jag är uppvuxen i ett WT-område) och gick på Sveriges äldsta gymnasium följt av Sveriges äldsta och förnämsta tekniska högskola. Det är dock en karriärväg som jag med tiden alltmer har ifrågasatt. Med facit i hand hade jag hellre gått någon verkstadslinje el dyl på gymnasiet och sedan jobbat på ABB, som bilmekaniker eller lastbilschaffis. Akademikerjobb är bara kul om man når den absoluta toppen, som att jobba på någon institution på någon teknisk högskola eller så. Och undantaget vissa grupper, som t ex arkitekter och formgivare, träffar man inte så mycket kul folk heller. Bakom de kromade braskaminerna, de välbetalda projektledningsjobben och vinresorna till Macchu Piccu döljer sig en osmaklig gegga av att titta på Idol, heja på fotbollslag och inte veta vem Ayn Rand är.
Visst kan man komma långt inom dussinakademikerjobb – då behöver man vara driftig, men inte särskilt smart. Själv är jag smart, men inte driftig. Så jag tjänar lika mycket som mina kompisar som kör bärgare. Och det är dem jag helst umgås med – undantaget vissa (de flesta av dem är smarta akademiker) inom en diskussionsklubb där jag är medlem.
Faktiskt funderar jag på att försöka byta till ett blue collar-jobb, typ att ur egen ficka betala ett C-kort och börja köra slamsugarbil. Det skulle jag tycka bättre om. Visserligen inget “brudmagnetyrke”, men det skiter jag i. Nu efter 30 är de bra tjejerna ändå alla redan upptagna.
2011-11-09 kl. 19:27
Vi måste ta en bärs någon dag! Då kan jag berätta mer om polaren som sadlade om från välbetalt säljarjobb med skjorta på en av Sveriges största musikföretag till att bli sopgubbe. Å är väldigt lycklig med det beslutet.
För övrigt:
1) Hantverkaryrken et al är faktiskt riktigt välbetalda numera, men de är fortfarande jävligt slitiga för kroppen. Dessutom är det yrket precis som många andra konkurrensutsatt utav bara @£$€!
2) Jag har braskamin. Den är inte kromad. Men det vore jävligt fräckt med en blank rackare!
3) Den där osmakliga geggan känner jag igen. Brr!
4) Du borde skriva mer. MYCKET mer. Du har talang.
5) Jag hade också gärna läst fordonslinjen. Pluggade istället el-tele. Det har jag inte särskilt stor användning av idag (dock lite för förståelsens skull).
6) Brudmagnet blir du i samma sekund som du tror på dig själv, oavsett yrke.
2011-11-09 kl. 19:43
Tack Peter. 3, 4 och 6 värmde mest 🙂
2011-11-09 kl. 21:08
Måste installera en Like-knapp här… 😉
2011-11-10 kl. 03:04
Det första ord jag lärde mig var “brum”. Och det sa jag så fort jag såg en bil.
“Brum-brum”…
Ingen av mina föräldrar är särskilt bilintresserade, bilar användes för transport typ. De var, och är ska jag tillägga, småföretagare och tekniker.
Jag däremot har drömt om bilar sedan noll. Haft körkort sedan 18 och haft en massa bilar. Min första var en DAF! Rolig faktiskt, automat och bakhjulsdriven. Väldigt bekväm och simpel. Skrotade den dock innan jag ens fyllt arton.
Sen blev det en Volvo – världens utan tvekan tråkigaste bil. En Volvo BM(traktor) har mer körglädje. De nya Volvobilarna är faktiskt lika tråkiga. Trygga, säkra och skittråkiga. För användare av antidepressiva medel, eller är det därför de brukar dem?
BÄSTA bil alla kategorier jag ägt – och jag är helt allvarlig – Alfa Romeo 33 Ti Quadifoglio Verde(Kan ha stavat fel).
105 pållar ur en 1,5 liters boxermotor, matad av två stadiga förgasare med kraften fördelad ut genom en gummiaktig växellåda till de supercoola 8-hålsfälgarna(Alfa signum) skodda med Bridgestonedäck.
Okay, om man har krav på att ALLA ljus ska fungera hela tiden, att blinkersen faktiskt ska gå tillbaka själv och att instrumenten fungerar på ojämn väg kanske det inte är för dig. Men den startade alltid, alltid! Även med nästan tomt batteri räckte det med en lite puff av startmotorn för att den skulle hoppa igång.
Efter det har jag haft Renault, Skoda, Ford, Honda(CRX – woaaawhhh vilket ös! Herrejösses, här gäller det att hålla sig i ratten så man inte flyger ur bilen!!)
Jänkare hade jag inte ens funderat på innan jag flyttade till andra sidan Atlanten. Men där stod aset. Funkade endast på en växel, solblekt lack, sprucken ruta, 4 olika typer av däck, två olika typer av fälgar, krom saknades och om man sprutade bensin runt förgasaren ökade varvtalet(!!).
Dessutom fylld av varierande helgon som skulle skydda mot allsköns obehagligheter(antagligen mest sådana som kan drabba personer som inte tar hand om sin bil) – hur kan jag motstå??
Jag BORDE motsått – 2 år senare har jag inte kört bilf*n mer än några kilometer. ALLT, AALLLTTT är misshandlat och oservat. Nästan som ett proffs med universitetsutbildning på hur misshandla bilar (om det fanns en sådan utbildning) och som gick ut etta i sin klass har brukat denna bil tidigare.
Idag efter ett förbannat kladd med startmotorn, som ännu inte är löst upptäckte vi att bilen gått utan bakre växellådessupport. Jo, där var ju en support, men metall mot metall, gummiploppen var bortsliten sedan länge. Hur lyckas man bara? Jag förstår inte hur det är möjligt!!??
Och bagageluckefjädrarna är borta. Varför?? Vad behöver man de till? Ställa upp en garagedörr? Leka musketör?
Hur som helst, mitt bilintresse bara fanns, jag föddes med det.
2011-11-10 kl. 03:11
Och GW – tja, han verkar inte så sympatisk, men han är en smart j*vel och bra på att fånga bus.
2011-11-10 kl. 10:17
Tack Roger för några riktigt glada skratt!!! 😀
2011-11-16 kl. 14:21
Strålande skrivet, både huvudtext och kommentarer!. Ja, hela jävla sidan är faktiskt lysande, och det kommer från en akademiker med något slags skitjobb som tog körkort vid 48 års ålder, inte har bil men lär sig allt som finns att veta om Hemicudor och krökta toppar av arbetskamrat som kan allt, och som insett att arbete blott är ett sätt att finansiera det som verkligen betyder något i livet. Ja, och så för att få arbetskamrater som kan allt om bilar då förståss.
2011-11-16 kl. 14:59
Tack Mats!
Jag skulle för övrigt vilja påstå att du är en person ur en av de målgrupper som jag ser framför mig vill läsa den här bloggen. Så din kommentar glädjer mig något enormt!