Har du någonsin frågat dig själv var du fått din intresse eller din passion för bilar från?

Det har jag. Flera gånger faktiskt.

Orkar jag inte engagera mig så mycket brukar svaret på frågan bli att jag älskar att åka snabbt. Att det är så där lagom farligt och utmanade. Att jag älskar gamla jänkebilars design, deras vräkiga och futuristiska former. Att V8:ans dova muller ger mig gåshus.

Allt det där du säkert känner till, om så i egen tappning för de bilar du vurmar för.

Orkar jag däremot anstränga mig lite mer så kan vi ta avstamp i denna text som Ann Heberlein skrev för DN för ett tag sedan, en recension av Leif G W Perssons självbiografi (nu förstår jag också varför jag mot alla odds gillar honom):

“Leif G W Persson blev genom sin klassresa expert på att erövra nya koder och kulturer. Ann Heberlein läser en berättelse om själslig hemlöshet och om ett svart hål som trots alla framgångar aldrig fylls.

Leif G W Persson, kriminologen, författaren, kändisen, har skrivit en berättelse jag känner igen. Den där resan han beskriver är också, delvis, min: från arbetarklass till besutten, från proletariatet och fädernas kroppsarbete till akademins abstrakta tänkande, ur akademins instängda värld ut i den mediala offentligheten, från forskare till författare, från expert till folklig.

Grabben från kvarteret New York på Gärdet har gjort flera resor. Klassresan är bara början, förutsättningen för det som följer: ett liv präglat av rastlöshet, nyfikenhet, framgångar men också bakslag. Leif G W Persson tecknar fint det som, kanske mest av allt, präglar klassresenären: känslan av att aldrig höra till, känslan av hemlöshet som existerar sida vid sida med en annan, motsatt känsla, nämligen den att vara en världsmedborgare i existensen, erfarenheten av att smälta in överallt, i alla sammanhang, kulturella och sociala. Det blir klassresenären expert på, att erövra nya koder och kulturer. Likt en kameleont lär man sig iaktta och härma, tonfall, uttryck, maner.

Den där paradoxen – hemlösheten parad med den berusande känslan av att smälta in i alla sammanhang – präglar Leif G W Perssons berättelse om sitt liv. Det som en gång var hemtamt och bekant blir så småningom främmande och det som varit okänt blir självklart. Det finns en sorg i det, kanske skam: att man övergett det liv som varit föräldrarnas, att man vänt sitt ursprung ryggen, att man valt något annat. Som om det liv förfäderna levt inte duger. Det man lämnat kan man aldrig återfå. Ett tillstånd man övergivit går inte att återskapa. Ändå försöker man klänga fast i det förflutna, upprätta det liv man valt bort, hjälteförklara dem som stannat kvar, som levt och lever ett liv man själv avfärdat.”

Precis så är det!

Att meka med och köra V8:or är min livlina tillbaka till mina egna rötter och föräldrar. Till mamma och pappas jobb på den lokala stålindustrin. Deras sträva, valkiga, oljedoppade, trasiga händer som smekte min kind när jag var liten. Till Värmlandsraggarna – som ofta jobbade som städare, stålindustriarbetare, bönder – som varje sommar när jag var liten syntes åka runt på byggden och leva ett ganska sorglöst och roligt liv (vilket förmodligen inte var fallet, men iaf).

Mitt bilintresse är en hyllning till alla dessa fina människor. En brygga mellan dem samt dåtiden och mitt eget väldigt trygga medelklassliv idag.

svetsare.jpg

Share