Jaaa! Jakten är över och bytet nedlagd. Äntligen har jag hittat en ersättare till Darten. Pengarna har förts över och nu börjar ytterligare en period av väntan. Att bilen ska komma till Sverige.
 
Så vad blev det? Ja, lustigt nog ingen hågis. Inte heller någon udda bil. Näe, det blev alla värmlänningars egen favorit: En Chevrolet från 1964. En Biscayne med stolpe och fyra dörrar. Typ jättevanligt.
 
Den innehåller en 283:a, pg-låda och just inte mycket mer. Snikig är bara förnamnet.
 
Det som avgjorde affärer var skicket. Den här bilen har ägts av en enda familj sedan 1964 innan Richard Stewart jag köpte bilen av tog över den. Det syns. Allt är i supertrevligt bruksskick. Precis som Darten var. Fast Biscaynen är snäppet ännu finare när det kommer till lack, inredning och så vidare.
 
Jag är mycket nöjd. Å det bästa av allt är att resten av familjen också är det. De älskar henne redan. Tror hon ska heta Berit faktiskt.
 
PS. Lite sörjer jag att inte få bli Mopar-ägare igen. Eller känna på hur det är att vara med i Ford-gänget. Men det är som mina vänner säger: Skulle man vilja sälja denna bil i Sverige så får man igen pengarna med råge. Å kan köpa något annat. T.ex. 1964 års Ford Falcon eller Dodge Polara i stationsvagnsutförande. DS.
Share