Det går tretton finrenoverade Challengers på dussinet. Zzz. Vad sägs om den här ilskne smurfen från Bålsta. Till det yttre pinad och plågad, men med en stöddig drivlina och en kaxig ägare. Som inte har några problem att gasa ner i en grusgrop och damma runt.

Det är inte alltid lätt att urskilja den fina linjen mellan ruffigt fordon med potential och frän bil med attityd. I fallet med Anton Robertssons Dodge Challenger från 1970 är gränsen emellertid lika solklar som att både Anton och hans Detroitjärn befinner sig på rätt sida av den. Visst, en och annan list saknas, kromet har fått sig en rejäl omgång av vatten och sol och en och annan rostblomma tittar fram. Men det är likväl en ball Challenger.

Anledning nummer 1 är att Anton Robertsson kör med sin bil. Challengern är en rullande renovering. En renovering som jag är tvärsäker på kommer att bli färdig, till skillnad från alla avsomnade projekt som står och dammar under skynken runt om i vårt land.

– Min tanke är att renovera Challengern del för del, skärm för skärm, dörr för dörr. Alla delar som går att monteras bort ska renoveras var för sig och sättas tillbaka. Just nu kör jag till exempel runt med en framskärm som är till hälften plåtren. När allt det är fixat borde det går hyfsat snabbt att demontera bilen och sätta upp karossen i ett grillspett. Blästra, rostlaga, återmontera och lacka. Jo, jag tycker det är viktigt att bilen kan köras varje säsong, säger Anton.

Anledning nummer 2 är den del som redan är färdigrenoverad. Eller ska vi kanske säga färdigbyggd. Motorn är en stöddig pjäs som Anton gissar levererar runt 600 hästar. Spisen, en 426 Hemi, är strokad till 497 kubik. Vilket är en ganska omild strokning.

– När man börjar stroka över 4,15″ måste man montera ett externt oljerör, vilket jag varit tvungen att göra. Annars tar veven i oljeröret. Det är dessutom rätt mycket smartare med ett externt oljerör än att göra som vissa amerikanska genier, ta fram storsläggan och bocka till oljeröret för att ge stakar och vevaxel frigång, skrattar Anton.

Han fortsätter med att berätta att det knappast har varit ekonomisk försvarbart att köpa en Crate-Hemi. De ligger på sisådär 180 000 kronor att köpa, färdigmonterade och inkörda. I hans fall blev det istället att köpa en motor i bitar.

–Jag köpte motorn som en hög med delar av en kille som kroknat. Det var en Ålänning som börjat samla motorprylar, men inte hade råd att gå i mål. Så motorn var inte helt komplett. Idag sitter det bland annat 11:1 Diamond-kolvar, mekanisk rullkam från Lunati och rullvippor i motorn. Vad gäller topparna tog jag en genväg och köpte färdigmonterade aluminiumtoppar från Mopar Performance, säger Anton.

Bakom motorn sitter en fyrpetad manuell Hemilåda och en diffbromsad Dana 60-axel med 3.54:1 i utväxling.

– Bilen föddes ju med en 440-motor, vilket är skönt. Därmed fick jag den starka lådan och bakaxeln “på köpet”. Den enda nackdelen med de här skottsäkra grejerna är att de stjäl lite hästkrafter, säger Anton.

Motorn skruvade han ihop vintern 2011-2012. Sedan blev det lite körning för att pröva grejerna. Det dröjde dock inte länge förrän det var dags att meka. Dock inte med motorn.

– Kopplingen gick sönder ganska direkt. Det gick fint på ettan och tvåan, men på trean och fyran slirade det rejält. Det var bara plocka ner och fixa, säger Anton.

Sedan dess har bilen rullat i princip problemfritt. Nya headers fick Detroitjärnet under vintern som gick, berättar Anton. Men han erkänner samtidigt att motorn nog inte är klar, trots allt. Anton har en dröm, en vision.

– Jag har fått tag i ett mekaniskt Hilborn-sprut. Det blir ett jävla gassvar med ett sådant. Det kan samtidigt bli rätt tokigt när man ska cruisa med Hilborn-sprut, så jag ska konvertera från mekanik till elektronik. Sopparören kommer att gå som som vanligt från tanken till den vanliga soppapumpen. Men från bensinpumpen leds sedan bensinen till en fem liter stor catchtank. Från catchtanken guidas soppan sedan via en högtryckspump fram till sprutet, och från sprutet leds överflödig bensin via returrör tillbaka till den vanliga bensintanken, säger Anton.

Han tillägger att Mopar var tidiga med just bränsleretur, så rören är redan – mycket behändigt – dragna.

Projektet Hilborn avser han sparka igång till vintern som kommer. Under vintern som gick har han pysslat med annat, som att fixa till inredningen, klätt om stolar och monterat originalbälten.

Hur kom då Anton Robertsson över bilen? Jo, via Ebay.

– Jag köpte den för cirka 2½ år sedan. Det var en svenskättling som sålde den via Ebay, och den hade under en längre tid stått nersjunken i lera i en lada. Att säljaren var just svenskättling var en av de saker som gjorde att jag blev intresserad. Vidare var säljaren inte rädd för att skicka fotografier på de delar av bilen som var kassa, vilket är jag anser var positivt, säger Anton.

Först ville inte säljaren att bilen skulle gå till utlandet, men Anton övertalade honom.

– Numera är vi polare på Facebook, och han följer varje grej jag gör med Challengen. Som när jag kastade ut den gamla motorn och stoppade in Hemin. Då gastade han till. “Va, håller du på att stoppa ner en Hemi!”. Han är mån om att bilen ska kvarstå som den var, men gubben vänjer sig väl, skrattar Anton.

Den gamla motorn som satt i när Anton regbesiktigade bilen finns som sagt inte kvar i Challengern (men väl vid sidan av). Och snart är det dags för ett nytt besök hos bilprovningen. Originalsnurran, 440-motorn, följde också med i köpet. Även den i delar.

– Ja, det är väl dags nu. Vi får väl se vad de säger. Samtidigt är det ju samma krängningshämmare och bromsar som Hemi-Challengern hade då det satt en 440 i från start. Å en original-Hemi har ju i alla fall 425 hästar original, i alla fall enligt Chrysler. Det går nog att snacka sig igenom besiktningen, skrattar Anton.

Vad har du för syn på ditt Challenger-ägande? Du verkar inte direkt rädd för att gasa eller använda bilen?

– Nej, för fan. Det är det som är kul med bilen. Är det någon som skriker “Börna för fan”, ja, då gör man det. Det spelar liksom ingen roll att det inte finns några stänkskydd och att det sprutar sten på lacken. Bilen är ju i ett skick som gör att man kan använda den, säger Anton med ett leende.

Vad är då hans erfarenhet av jänkebilar? Well, Anton har hittills varit en trogen typ.

– Jag har byggt hot rods tidigare. Det var ju sådäna där långa projekt, något jag ville komma ifrån lite grand med Challengern. Jag har bland annat byggt och ägt en trefönsters Ford 33:a i plåt med en Chevroletmotor om 406 kubik. Den satte jag tunnelram och sprut på, och den bara fungerade. Jag köpte roden 1993, och sålde den 2008. Så jo, det var en lång relation, säger Anton.

Han tillägger att han även hållit på och mekat en del med V8-båtar.

Anton rundar av intervjun med att berätta hur han kom i kontakt med jänkebilar.

– Det var under tiden som jag bodde och pluggade i USA. Detta var 1987 till 1989. Då fick jag förmånen att åka med i en Ford 34:a hot rod. Innan dess trodde jag mest att jänkebilar var stora pråmar som gungade runt och gjorde förare och passagerare sjösjuka, men efteråt så visste i alla fall jag bättre, ler Anton.

Faktaruta: Challenger på film

  • Här är några rullar där Dodge Challenger sprutar rätt mycket grus och damm: Running on Empty (1982), Death Proof (2007), Vanishing Point (1971), Gone in 60 Seconds (1974), Drive (2007) och Natural Born Killers (1994).

Share