Esa Poikela ägnar veckorna åt att köra asfalt, och helgerna till att gasa runt med sin dominanta dräpar-Dart. Putsandet ligger långt ner på prioriteringslistan. Bra! Klart Gasoline Magazine vill ha en pratstund med denne tunge kille från Södermanland.

– Jag trodde du skojade, säger Esa Poikela med ett skratt.

Han syftar på Stockholm Cruising och när jag kom fram och förtjust undrade om inte han ville medverka i Gasoline Magazine med sin stentuffa och lite ruffiga Dodge Dart från 1968.

Jag skojar gärna. Om livet efter detta. Om katter, Hitler och bajs. Men jag skojar inte om bilar. Det är dödligt allvar.

– Men det finns ju lite rost på bilen, kontrar Esa.

Jaha?!

Järn korroderar. Så är det bara. Leklust och galenskap är däremot bestående egenskaper som Esas Dart präglas av. Leklust och galenskap är stor underhållning. Jepp. Esas fräna Moparbil är stor underhållning. Det räcker för en plats i Gasoline.

När Esa trampar plattan i mattan så skjuter Darten ur sig ett elakt avgasmoln som ser lite lätt oljeanstruket ut. Men vad gör väl det. Det finns mer olja på bensinmacken. Och ingenjörsmässig perfektion är någon som gubbputsfolket kan ägna sig åt. De som kör sina bilar på trailer till bilträffarna. Tänk om bilen blir smutsig! Buhu!

Så kan man också göra….

Vi andra, vi ägnar oss åt att ha roligt med våra bilar. Esa är en av oss.

Esa Poikela berättar att han ägt Darten i 11 år nu. Den första upplevelsen när han köpte bilen var festlig.

– Det gick inte att köra biljäveln, den ålade som en orm över vägen, säger Esa.

För att åtgärda problemet med väghållningen styrde han upp den bakre delen av chassit. Bort åkte de muggiga bladfjädrarna, fem gånger två till antalet, och fräscha enbladiga fjädrar monterades. Esa Poikela skruvade även dit Caltracs. Någon pro touring-kärra blev dock Darten knappast. 18 tum feta bakdäck och ynka 5,3 tum smala framdäck ser till att Darten fortfarande är jävligt bångstyrig att köra. Toppa det med så kallade fenderwell headers som krymper svängradien och körupplevelsen blir än mer intressant.

Lika intressant var dock inte Dartens kraftförsörjning en gång i tiden, en väl inkört 440-kubikare. Det första steget mot en fränare motor togs för tre år sedan. Esa Poikela hade precis monterat en kompressor på 440:n då den började kännas lite orkeslös. Konfigurationen hade testats grundligt genom en sväng till macken och lite gasande på småvägarna runt hemmet.

Så var det dags att ta Darten in till cruising på Sveavägen. Gasen i botten och PANG!

– Det började ryka utav bara helvete. Från vevhusventilation, överallt. Det visade sig att jag bland annat lyckats dela
två kolvringar i tre delar vardera. Som tur var satt kolvringarna kvar runt kolvarna, säger Esa Poikela.

Ett byte av kolvringar skulle dock visa sig lite ointressant eftersom motorn till stora delar var helt slut. Veven, som tidigare fått rätt mycket stryk, var så nedslipad den kunde bli. Vevslängarna var synnerligen välplågade. Uppenbarligen var detta ras inte det första som motorn gått igenom.

– Allt som satt i motorn var skit. Så det fick bli ett strokerkit från Eagle. Tillsammans med överborr om 0.060 så är 440 kubik numera förvandlade till 512 kubik, säger Esa Poikela.

Smidd stålvev, mekanisk rullkamaxel från Comp Cams, lågkompskolvar (8:1 och en förutsättning för bruk av kompressor), dubbla Carterförgasare på 750 cfm samt lite annat godis fulländar Esas renovering och trimning av Dartmotorn.

Fullt hjulhus.

– Carter är för övrigt en pissenkel förgasare att hålla på med, mycket enklare än till exempel Holley. Ska man åka kompressor så är dessutom Carter skitbra. Det är enkelt att bestycka om den, upplyser Esa.

Han tillägger att bränslepumpen är av märket Holley Dominator, och den levererar hur mycket soppa som helst. Fungerar finfint ihop med kompressorn, en Street Charger. Kompressorn, som tidigare suttit på en Chevrolet 454:a, behövde emellertid modifieras för att fungera ihop med 440:n. En ny, längre axel fick svarvas till, och aluminiumstruten fick även den förlängas medelst tigsvets.

Esa Poikelas teorier om hur man stämmer en kompressor är för övrigt intressant, och värd att sträva efter.

– Det är bara att dreva upp. Spikar det inte, och motorn får sopa, så är det bara att ladda på, säger Esa.

Han är mycket nöjd med motorbygget och kompressorn. I synnerhet det faktum att kompressorn gör att motor svarar direkt utan fördröjning när Esa kliver på.

På tal om att ladda och kliva på. Många var de svenskar som under 60-talet ville ha en bil med det där lilla extra. Amerikanskt skulle det vara, och gärna Mopar. Dodge Dart var tillsammans med syskonet Plymouth/Chrysler Valiant Sveriges mest sålda jänkare under detta årtionde.

Således blev det ungdomarnas tur att ta över dessa bilar på 70- och 80-talet, och jämte Valiant var det få andra bilar som fick slita så mycket hund och tugga så mycket asfalt på Sveriges gator och vägar som just Dodge Dart. Esas extremt balla bil är en hyllning till alla de Dartar som inte överlevde. Men också en hyllning till människor som gör något av det de har.

– När jag var 18 år gammal så var ju både Dart och Valiant värsta blöjraggarbilarna. Men ju äldre jag blivit, desto snyggare har Dart kommit att bli för mig. Det är fränt med en Dart som inte är original, när den är lite stygg. Och inte ser man många av dem ute på vägarna heller numera, det är mest fyrdörrars pilsnerhäckar, säger Esas Poikela.

Han fortsätter med att berätta om målsättningen med sin bil.

– Jag vill snabbt iväg vid rödljuset. Jag vill ha en bil som är ball, och som inte är alldaglig. Sedan så älskar jag Mopar. Man hör direkt att det är en Mopar, till exempel om man ställer en Cheva och Mopar brevid varandra, säger Esa.

En kärlekshistoria behöver just inte vara så mycket mer komplicerad än så.

Skarvad snout.

Vinterns projekt är planerade in i minsta detalj. Darten har idag en fyrpetad manuell låda, en 833:a. Det ska det bli ändring på. Jag låter det vara osagt om det är på grund av den där växelmissen mellan 2:ans och 3:ans växel som innebar att Esa smällde några ventiler i topparna.

– Det ska väl erkännas, manuell låda är lite småjobbigt. Bilen liksom skuttar fram. I vinter ska en 727:a in på renovering, och den ska stärkas. Vidare ska lådan byggas om med omvända växellägen och manuellt ventilhus. Så att man drar bakåt för växla upp, istället för att skjuta framåt, säger Esa.

Han tillägger att chassit behöver få sig en översyn.

– Under vintern ska Darten utrustas med Subframe connectors. De ger ett stabilare chassi utan att man behöver montera bur. Det ska vara enkelt att lassa baksätet fullt med ölsugna polare, säger Esa Poikela.

Han är även sugen på att fixa en ny lack under vintern. Mattsvart kulör. Jag undrar om inte någon ovanligare nyans vore fränare, om nu den härligt röda lacken ska väck. Typ primergrå.

– Där har du i och för sig en poäng, säger Esa.

Vi rundar av intervjun med några historier om tidigare ägda jänkebilar, och hur Esa Poikela ser på framtiden.

– Drömbilen när jag var 18 år, det vill säga 1985, var en Chevrolet Nova från 1966. Jag hittade en jättefin och fräsch på annons för 24 000 kronor, men tyvärr hann ägaren sälja den innan jag fick till ett banklån, skrattar Esa.

Istället blev det en turbomatad Golf GTI typ 1. Den fick dock se sig utbytt efter ett tag, och Esa har både hunnit med en Pontiac Firebird från 1967 och en åttiotals-Corvette. Han har även tidigare ägt en Ford 32-kaross på rullande chassi. Men den sålde han, något han bittert ångrar.

– Så nu är jag på jakt efter en hot rod igen. Gärna en femfönster-Ford. Så kommer det också säkert att bli, bara jag
hittar en för ett överkomligt pris. Det blir nog att bygga en del själv, gissar Esa.

Södermanlands hårigaste Dart och så en fet hot rod på det. Det låter som Esa har coola och stabila framtidsplaner.

Share