Alf Andersson. Ja, så hette han, bilmekanikern med mekgaraget i hembyn i Värmland som imponerade stort på mig när jag var liten.

Besöken hos Alf var inte så frekventa, men ibland så var det något som inte fungerade så bra och som pappa inte själv fixade. Som när pappas gula, gamla skruttiga Vaz började gå riktigt dåligt, liksom hostade sig fram.

Alfs mekgarage låg på bottenvåningen i ett rött bostadshus mitt i den lilla byn Lindfors. Lokalen var väl i sig inte särskilt märkvärdig, men det var ett dubbelgarage förstås. Komplett med smörjgrop, oljefat, flertalet svetsar, massor av sortimentskåp och så vidare.

Den runda, buktiga Quaker State-skylten på uthuset minns jag än idag. Även antalet bilar på gården, från vrak till några år gamla bilar, kommer jag väl ihåg.

Inne i garaget trivdes jag. Både lukt- och intrycksmässigt påminde lokalen och miljön mycket om pappas jobb på den lokala stålrörsindustrin. Doften av olja, järnspån och smörjfett låg tung över lokalen, och i ett bad av olja låg ett motorblock nersänkt.

Alf själv var något av ett byoriginal, förstås. Hans händer liknade sotiga, oljiga klumpar, både skeva och trasiga. Lätt kutryggig var han också, efter årtionden under otaliga motorhuvar. Han rörde sig lite ryckigt och långsamt, minns jag. Släpade sig fram över garagegolvet.

När det var dags att titta på farsans Vaz dök dock Alf ner snabbt och smidigt som en vessla under den rostangripna huven. Lite tittande, lite skruvande. Hummanden. Lite mer skruvande. Så tog Alf sikte på fördelaren. Peta, titta, skruva.

“Dags att byta brytarspetsar”, konstaterade Alf. Sagt och gjort, på ett litet kick. “Nu tar vi oss en provtur”, sade han sedan, medan han torkade av händerna på lite trassel.

Jag minns att de vitar vägpinnarna vid diket liknade ett spjälstaket. 160 km/timmen pressade Alf upp ryssen i. Vaz:en låg lika stabilt på vägen som en hal tvål.

Pappa och jag åkte hem, lika nöjda båda två. Jag med skräckresan längst med riksväg 63, pappa med gratis genomgång av förgasaren, och så nya brytarspetsar för en spottstyver.

Något senare byttes pappa Vaz:en mot en nyare dito, en röd Vaz Lada 2105. Nästan rostfri, med kubformade bromsljus i bakrutan, bakrutejalusi och mängder av nybilsparfym i kupén. Men det är en annan historia!

vaz.jpg

Share