Nu fortsätter intervjun med Per Olofsson från Värnamo. Mycket nöje!

2014-07-25-fran-hudsonspisar-till-jaguarjarn-del-2

Så vad jobbar han med då, om dagarna. Ja, dels är Per utvecklingschef på ett företag som heter ITAB, som säljer teknik till butiker. Det kan handla om självscanningssystem, kassadiskar eller kompletta butikinredningar. Dels – som redan sagts och skrivits – så bygger han motorer. Inte sällan på timbasis åt amerikaner.

– Var ska jag börja. Hm. Det hela startade nog med en Lamborghini Countach från 1985. Kopplingen hade rasat, och motorn med den. Bilen hade stått i delar i Los Angeles i 20 år. Ägaren hade letat efter någon som kunde plocka ihop motorn åt honom, men inte hittat rätt person. Så jag fick uppdraget. Jag höll på i sju dagar, från tidig morgon till sena kvällen. Efter att jag var klar gick motorn prima. Ägaren kände en annan kille, från Las Vegas, som också ägde Lamborghinis och rejsade med dem. Han tittade förbi under tiden jag höll på att meka, och undrande när jag var klar om jag ville ha flera liknande uppdrag, säger Per.

Det ville Per. På den vägen är det.

Vegaskillens kontaktnät var stort, och i det ingick människor med en hel del udda bilar. Inte sällan märken som Ferrari och Jaguar, samt andra europeiska märken. Men också inhemska bilar.

– Så en dag kom erbjudandet att renovera en V12:a från en Lincoln cab från 1947. En sidventilare, berättar Per.

Mannen som ägde och äger bilen heter Toriano Adaryll Jackson. Mer känd som Tito. Bror till popens okrönte kung men även själv hyfsat känd för sin medverkan i The Jackson Five och The Jacksons.

– Tito ville veta vem som skulle göra jobbet, så han kom förbi och hängde lite. Vi kom jättebra överens, så jag fick nöjet att renovera V12:an. Tito kom förbi i snitt en gång i veckan för att se hur arbetet fortlöpte. När jag var klar så gick bilen som en dröm. Tito och jag tog sedan en långrunda runt stan, bland annat till Malibu Beach, och körde in motorn. Han var så nöjd, säger Per.

Så nöjd att Tito bjöd upp Per med familj till Stockholm häromåret när han var här tillsammans med sina bröder på Michael Jackson: The Immortal World Tour.

– Det var det jag ville komma till. Det här med bilar handlar om de fina människor man träffar, de upplevelser man får och de fantastiska historier som människor berättar. Det är det som är grejen, säger Per.

Som när Hudson fyllde 100 år som bilmärke för några år sedan. Då åkte Per bland annat till en äldre man vid namn Al i Arizona. Vegaskillen känner honom, och Al är ett riktig Hudsonfreak. Samtidigt är han inte helt lätt att komma in på livet för de som inte känner honom. Som Hudsonfreak sitter Al också på en rackarns massa Hudsongrejer, prylar som han inte säljer till vem som helst. Per och Al kom dock väldigt bra överens. Inte så konstigt då Per är en himla ödmjuk person.

– Al är en helt underbar människa. Dessutom jobbade hans pappa på Hudsonfabriken när det begav sig. Det finns så många historier som han bär runt på, säger Per med ett leende.

Hur kommer det sig då att Per blivit så bra på att meka motorer?

– Jag började med det redan som liten. Mina päron skiljdes tidigt, och jag stannade hos pappa som hade en mekanisk verkstad. Vidare är jag utbildad civilingenjör, vilket underlättar när det är dags att ta fram matematiken och räkna på tryck och flöden. Dessutom började jag med dragracing 1985, och körde ända fram till 1997. Då fanns inget att köpa, så man fick fräsa sina topplock själv, säger Per.

När han var klar med dragracingen så blev han 1998 anlitad som crew chief på Persåkers dragracingteam.

– Göran och jag har väl aldrig åkt snabbt, jämfört med de andra. Men vi har testat väldigt mycket rent tekniskt som de andra inte gjort, säger Per.

Han fortsätter med att berätta att han gjort framsteg genom att jobba mycket och sova lite. Det blir sällan mer än fem timmar per dygn. Dessutom är så väl han som sambon två självständiga individer som inte hänger upp sina egna liv på den andre. Det är nog en viktig förutsättning för att hinna med det man vill, spekulerar Per.

Två barn har han och sambon dock hunnit med att skaffa. Två pojkar som idag är runt 20 år. En av dem är ointresserad av bilar, den andra går i pappas fotspår.

– Den yngsta sonen håller på med drifting, så det är roligt, säger Per.

Själv håller han för närvarande på att renovera en Chevelle från 1970. Hela chassit är uppgraderat så att bilen därmed ska ligga bättre på vägen.

– Alla skrattade och sade “Det går aldrig”. Men jag ska nog visa driftingpojkarna att det går utmärkt att sladda med Chevellen. Alla kör ju bara japanska bilar, numera. Men varför det? När det blir vår så ska de få sig en resa, skrattar Per.

Faktaruta:

  • På frågan vilken motorer som Per diggar bäst så svarar han de från Lamborghini. Det är främst konstruktionen runt kamaxlarna som imponerar, och att de är ställbara till skillnad från exempelvis en traditionell amerikansk V8. “Lamborghinimotorer, särskilt de konstruerade på 60-talet, är sinnrika konstruktioner. Välgjorda och starka. Det går knappt att köra ihjäl dem.”
  • Pers Chevelle kommer framledes att få sin 509-kubikare (Merlin III) utrustad med en pro charger. “Den kommer att ladda en bar och det fiffiga med en pro charger är att den får plats under huven. Det gör att jag kan behålla Chevellens stuk.”. Vilket är ruffig kaross och slitna Centerline-fälgar. Svinball kombination med skottsäker och urstark drivlina och stabil chassi, toppat med ett patinerat plåthölje.
  • Pers Chevelle var det. När jag besökte honom så bjöd han på en åktur. Inklusive en burnout som varade från 0 till närmare 200 kilometer i timmen. “Hm. Jag hade 4.11:1 i utväxling då. Då gör den 230 kilometer i timmen. Till 170 kilometer i timmen drar Chevellen rejält.”

Här hittar du fotografierna: http://tinyurl.com/m8pll7a

Share