Den som aldrig känt doften av en kall lastbil med varm asfalt på flaket, eller hettan från svetshet metall. Sett smutsen ömsom långsamt, ömsom blixtsnabbt färga kläderna. Känt trycket från excenterpressens ostoppbara kolv hamra mot trumhinnorna. Fått små irriterande och osynliga metallflisor i fingrarna. Snutit svart. Jobbat på ackord. Andats in giftig rök från en smältugn.

Burit familjeekonomins tryck över axlarna.

Har den personen levt? På allvar?

När jag för ett tag sedan såg dokumentären “Himlens mörkrum: Alla människor är vackra när de arbetar” om arbetarfotografen Jean Hermanson (1938 – 2012) livsverk tvivade jag. Och gör det fortfarande.

Under många år fotograferade Jean människor i deras arbetsmiljö. Vi pratar magisk industriromantik från en konstnär som svor mer än undertecknad gör (och då är det f-n illa). En människa som förflyttade sig som ingen annan mellan fabriksgolvet på Volvo i Olofström, Björneborgs järnverk och Kockums kranar. Smälte in, rörde sig smidigt och tog fantastiska bilder med ett stort innehåll. Om svensk bil- och tillverkningsindustri. En miljö som egentligen inte var särskilt romantisk alls. Mest dödlig, både på kort och längre sikt.

Men människorna som jobbade där, de var fantastiska. Och om det berättar Hermansons fotografier.

För övrigt är så fint att Jeans stora sorg (enligt filmen) var att han aldrig tog namnen på de han fotograferade. Men hans fotografier, de talar i alla fall. Om så mycket mer än bara ett tilltalsnamn.

Vill du spana in Jean Hermanson fotografier kan du spana in böckerna “Dom svarta. En bok om gjuteriarbetare i Sverige” samt “Nere på verkstadsgolvet – en bok om metallarbetare”. Eller se Himlens mörkrum som finns på SVT Play. Den finns där fram till och med den andra maj 2018.

Share