Ulf kallas för Kocken, lagar mat i familjen Eklund och låter frun ta hand om dragracingen. Generös och ödmjuk som få, men så är det väl: den som är duktig på det han gör och dessutom har Västerås hårigaste Plymouth klarar sig finfint utan en översittarattityd. Det är inte utan att jag kommer att tänka på den där reklamen för värkmedicin: Är man stor och stark måste man vara snäll.

Rejsa och meka, det är två av Ulf Eklunds paradgrenar. Att han dessutom lyckats trolla fram det bästa ur en vanlig hederlig svensk falukorv och bjuder en stackars hungrig Gasolinereporter på kanongod korv stroganoff tyder både på generositet och viss talang bland grytor och durkslag.

Men det är inte för maten som jag åter styr kosan mot Västerås, två veckor efter det att jag plåtat Ulfs Plymouth i samband med Power Big Meet. Det är för att ta reda på mer om hans stekheta Moparbil, och allt som kretsar runt omkring den.

– Under 80- och 90-talet hade jag en Plymouth från 1970 som jag körde street- och dragracing med. Jag beslöt mig för att jag ville ha en motor med lite mera pulver, så jag byggde den som idag sitter i min Plymouth Satellite från 1967. Ja, jag köpte faktiskt Satelliten för att ha något lämpligt att stoppa den nya motorn i, och låta -70:an gå i pension med en 318 i, säger Ulf Eklund.

Ett betongfyllt block hindrar inte Ulf och Gerd att ta Satelliten till mataffären för att storhandla!

Han är en bestämd man om 53 år som spänner ögonen i den han pratar med. Handslaget är fast, och Super Mario-mustaschen ligger inte många hårstrån efter Håkan Juholts dito. Ulf utstrålar dock en ärlighet som skulle få en cyniker som undertecknad att införskaffa en bil av karln utan att granska den ens i någon minut.

– Det var hösten 1996 som jag köpte Satelliten. Jag visste att den dåvarande ägaren var lite intresserad av att sälja, men bilen var inte ute på annons ännu. Jag dök upp hos honom och våldsköpte den, mer eller mindre. Jag gav killen ett bud som han accepterade, skrattar Ulf Eklund.

Vid tiden för köpet häckade det en 318 i motorrummet, som snabbt alltså fick ge plats för Ulfs 474:a kubiktum stora Moparpjäs. Men det var inte bara motorn som behövde bytas ut. Då bilen var svensksåld fick ett antal kilo rostig bilplåt smaka på Ulfs vinkelkap.

– Det blev många timmars rostlagning. Det var tre lager plåt i bakskärmarna, plus en massa spackel. Framskärmarna behövde också bytas ut, medan dörrarna mer eller mindre hade klarat sig bra, säger Ulf Eklund.

Han tillägger att även andra delar av karossen behövde korrigeras. Till exempel huv och hjulhus.

– Det är väldigt små hjulhus på dessa bilar. Ja, de är fruktansvärt dåliga. Så dessa fick jag bredda. Att köpa plasthuv var för övrigt en utmaning. Det tog ett tag innan jag löste den biten. Den första killen jag köpte en huv av göt in träplankor i huven. Den vägde säkert mer än originalhuven av plåt, suckar Ulf Eklund.

Även om hjulhusen masserades ut så behövde bakaxeln, en halvkaxig historia med 4.10:1-utväxling, kortas. Ulf ringde en vän med jigg och kunskaper i ämnet.

– Jag började med en bakaxel på åtta och tre fjärdels tum. Men den räckte inte till, tänderna från kronhjulet skvalpade snart runt i oljan i bakaxelklumpen. Så det fick bli en Dana 60-axel som kortades av annan vän, säger Ulf Eklund.

Han köpte alltså sin Plymouth 1996, samma år som han byggde sin motor. Motorn är i sin tur en respektingivande historia på 7,7 liter, 500 bänkade hästar och som klarar av att knuffa iväg Plymouthen från 0 till 100 kilometer i timmen på runt 2 sekunder.

– Motorbygget var en rätt komplex historia. Du vet, på den här tiden fanns det inga färdiga strokerkit att köpa. Jag fick göra allt själv, eller ta hjälp av kunnigt folk. Det innebär bland strokning av vevaxeln, något som göres genom att den excenterslipas, skrattar Ulf Eklund.

Skrattgas och paraply finnes. Kocken lämnar inget åt slumpen.

Grädden på moset utgörs av 452-toppar i gjutjärn med plats för större ventiler, gjutjärnsvippor från Isky (aluminiumvipporna gick av), ett sixpackinsug och tre 500 CFM stora tvåportsförgasare från Holley. Förgasare som Ulf själv sågat till passformen på. Någon rättrogen Mopartroende är han dock inte, även om han stormtrivs med sina bilar från Chryslerkoncernen.

– Blockets cylinderlopp är borrade i 4.39, en dimension som vanligtvis hittas i Fordmotorer. Stakarna kommer från Cheva och har H-profil, och även vevlagren kommer från GM. JE-kolvarna har Chryslerdome. Så det är en salig blandning, säger Ulf Eklund samtidigt som han ler.

Blocket i sig är betongfyllt, men det hindrar varken Ulf eller hans fru Gerd att ta Plymouthen till jobbet eller affären för att storhandla.

– Vi har kört från Västerås till Lissma i Stockholm när det varit 30 grader i skuggan utan några som helst värmeproblem. En treraders Griffinkylare plus extra oljekyl gör jobbet, men jag hade en mindre kylare tidigare som också klarade av sitt arbete galant, säger Ulf Eklund.

Och det är just det som varit målsättningen med bilbygget. En bil som rullar helt problemfritt oavsett om den används på strippen för dragracing, damrally eller till cruising på den lokala raggarrundan. Ulf har för övrigt lyckats väl med sitt bygge. Visst har det blivit två spräckta toppar och en kolv som penetrerats av en ventil på grund av kärvande lyftare. Det får man räkna med. Men inga generalras under de 16 år som motorn fått svettats runtomkring i Sverige. Förutom byten av dessa delar har regelbunden service på automatlådan – en förstärkt och shiftkitad 727-låda – i princip varit det Ulf fått utföra på drivlinan.

– Jag har försökt att behålla originalutseendet så långt som möjligt. Att köra bilen är lite som att åka en Cadillac. Fast med trögare bromsar och styrning, och betydligt bullrigare. Bilen har givetvis stereo och värmepaket, säger Ulf Eklund.

Han fru håller med.

– Ja,värmepaket måste bilen ju ha. Annars fryser man ju, säger Gerd Eklund.

En av de saker med Plyman som Ulf är mest nöjd med är att motorn är som han vill ha den. Stark som f-n, med mycket vrid. Det bara brinner när han kliver på, och den linelock som han har liggandes i garaget behöver han inte montera för att värma däcken. Det går så enkelt ändå.

Och så var det momentstagen från Caltracs då. De gillar han också starkt.

Lustgasbrytaren, lite lojt upphängd… 🙂

– Idag hittar man Caltracs på var och varannan bil, men så var det inte när jag monterade dem. Caltracs är det bästa som finns, det berättar jag ofta för folk jag träffar. Och de behövs. Förr hoppade bil upp och gick på ett däck i början på strippen, och vid något tillfälle kröktes bakaxelrören så att det blev toe out på bakdäcken. Numera kan man kliva på ordentligt utan att något går sönder, säger Ulf Eklund.

Och kliver på ordentligen, det gör hela familjen Eklund. Ofta. Precis när jag klivit in i Plymouthen på Power Big Meet för att åka till Ulfs arbetsplats (Västerås kraftvärmeverk) för fotosession frågar han mig om jag ser någon polis någonstans. Det gör jag inte. Således bjuder han både mig, mina vänner och resten av åskådarna på Sjöhagsvägen på en hejdundrande burnout. Väl framme vid kraftvärmeverket frågar Ulfs kollega i vakten om inte Ulf kan lägga lite lakrits in genom grindarna. Ulf avstår bara för att en halvtimme senare regummera asfalten på väg ut istället. Sådan är han, alltid omtänksam och redo att bjuda på underhållning

Hans fru Gerd är likadan. Det är hon som satt rekordet på kvartsmilen med bilen: 10,4 sekunder. Hon har även bjudit publiken nere på Mantorp på 15 meter framhjulslyft vid en repa.

– En gång i tiden körde jag streetrace i Jordbro söder om Stockholm. En av killarna jag vann mot pratade inte med mig på 8 år, skrattar Gerd.

Hon tillägger att det händer att hon får nedlåtande kommentarer av typen “Nej men titta, en herrelös bil” när hon rattar Plyman. Men det tar hon med ro.

Ingen i familjen Eklund är särskilt ängslig av sig. Båda barnen kör, eller har kört olika typer av racing. Det märks också genom Ulf minst sagt avslappnade inställning till mesta. Som den skönt monterade brytaren till lustgasen som ser ut att hänga på trekvart under instrumentpanelen. Själv sportar jag en jävla massa mätare i min egen jänkebil, Ulf nöjer sig med en liten givare med tillhörande lampa från Autometer som håller koll på oljetrycket. Han har även en tempmätare på rattstången, mest för att originalmätaren är trasig, som han uttrycket det.

– Där ser du tankmätaren, säger Ulf, och pekar på den gröna bensindunken som ligger brevid fuelcellen i bakluckan. Man kan för övrigt hänga lustgasaktivatorn snyggt om man vill. Men jag rör den inte, den fungerar ju. Jag tycker den är lite käck som den sitter. Alla ser den, och alla vet att det är en aktivatorknapp.

För fler fotografier och intervjun i sin helhet: Köp, låna eller stjäl Gasoline #9/2012!

 

Share