Om man äger och kör en gammal jänkebil är man förstås då och då tvungen att laga något som är trasigt. I början är man lätt nervös när man kör runt, lite skraj för att något går sönder och vetskapen att man kanske inte har vad som krävs för att fundera ut hur man ska lösa problemet.

Med tiden blir man dock allt mer självsäker. DET är en härligt känsla.

Jag har kommit till den punkten att jag i princip slutat oroa mig och därmed kör så mycket jag kan med Novan. Det fick som resultat att jag var tvungen att fixa tutan när jag besökte Gotland. Egentligen hade jag kunnat vänta till dess att jag kom hem, men då jag skulle besiktiga Novan direkt på morgonen dagen efter hemkomst var det lika bra att lösa problemet med en gång.

Vad var det då som hände?! Jo, tutjäveln hängde sig helt plötsligt. Den bara tjöt oavbrutet vilket var lite lätt pinsamt förstås, eftersom alla trodde att jag tutade på dem. Det visade sig att kabeln som går upp till navet på ratten hade legat och skavt mot något inuti rattstången. Kabelisoleringen var således bortnött, vilket gjorde att kretsen kortslöts och fick mig att framstå som jag låg på tutan.

Problemet var väl egentligen inte så svårlöst, men det innebar att jag behövde tillgång till lödkolv och att jag var tvungen at riva halva rattstången (finns många smådetaljer där, kan jag meddela!). Dessutom gjorde jag det klassiska misstaget att inte kolla exakt hur allt var monterat, vilket fick som resultat att det tog sina modiga 1½ timme att skruva ihop allt igen.

Hur som helst är jag nu en erfarenhet rikare, och än mer självsäker när jag åter kör ut på våra vägar. Gött!

rattstangsmek

Share