Den ene kör mest rakt fram. Den andre håller sig till kurvor. Den förste har manuellt petad låda i sin muskelbil. Den andra sportar automatlåda. Kille nummer 1 kör enligt attityden ”Går det så går det” medan kille nummer 2 gillar kontroll och ordning. Men en sak har de gemensamt: Mopar-muskler i form av 440:or med six pack.

FÖRSTA VÄXELN

Kan vi annat än att älska ”Går det så går det”-attityden?

När Caj ”Cajan” Carlsson är klar med tvagandet av sin Plymouth Road Runner från 1969 och parkerar den i ett industriområde i Stockholm för plåtning upptäcker han en skruv som penetrerat vänster bakdäck.

Spelar ingen roll, han lägger naturligtvis lakrits i alla fall, med ett våldsamt pysande däck som resultat då skruven flyger all världens väg. Cajan finner råd (en ny skruv) som han snabbt vrider in där den gamla satt. Problem löst.

Att han sedan lämnar platsen när vi är klara med plåtningen i ett nytt moln av däckrök tyder på att ”Går det så går det”-attityden finns där.

När jag träffar honom två veckor senare i hans mekgarage frågar jag honom om han kom hem utan problem.

Skruva den som Cajan!

– Skruven? Den sitter fortfarande kvar i däcket. Jag har inte hunnit lösa det där, säger Cajan.

Han skrattar och säger att han definitivt lever efter ”Går det så går det”-attityden. Och att det därtill finns ett antal talesätt som beskriver den.

– ”Det finns inga fel som inte går varva bort”. ”Man sitter inte fast förrän man står still”. Ja, jag är nog konstant provisorisk, ler Cajan.

Han minns särskilt en cruising på Sveavägen för fem år sedan eller så.

– Jag ruppade Sveavägen fram och bestämde mig för att kliva på. Pang så gick växelspaken av och rullade iväg utefter bilgolvet och lade sig i ett hörn. Sekunden efter stack lådan iväg nedåt. Det visade sig att jag skjutit av motorfästena. Det var bara att stanna och knuffa tillbaka motorn på plats i klykan, för att sedan tuffa hemåt försiktigt på tvåans växel. Det hade kunnat sluta rätt otäckt. Med den korta gaswiren och en motor som stuckit iväg lite till och jag hade fått ett rejält gashäng, säger Cajan.

Han konstaterar sedan torrt att hans syster då och då brukar undra om han lider av akut dödslängtan. Själv konstaterar han att han nog saknar förstånd att vara rädd.

Rädda brukar dock de bli som ber om att få en åktur med Cajan.

– De som fick en tur i min förra bil, en Ford 32:a, åkte sällan med mer än en gång, ler Cajan.

Han drar sig till minnes att det var livets glada med den där hot roden. Med den har han fällt Herr Gårman vid Systembolaget vid Globen. Polaren gick ut för att kolla så bensintanken höll, att det inte var hål i den. När det inte var det så åkte de vidare. Med hot roden har han även läxat upp ett par fjuniga spolingar i en V8-bestyckad svart Audi. De behövde helt enkelt en karg tillrättavisning.

–Jag var säkert uppe i 220 knyck på vissa rakor in till stan. De fick se sig omkörda flera gånger. Det hela slutade dock med att packboxen till kompressorn trycktes ut med olja över vindrutan som resultat. En vakuumslang sprang dessutom läck vilket gjorde att motorn gick magert och jag brände sju av åtta kolvar. Men jag vann, säger Cajan.

I nästa andetag tillägger han att en kompressormatad gatmotor har han ju sprängd rätt rejält. Och ett antal 340-motor har ju förbrukats.

– Ett tag hade jag sex stycken 340-motorer ståendes där jag mekade, säger Cajan.

Hmeep hmeep, beep beep eller meep meep? Det råder delade meningar om vad road runner säger. Här är den klassiska tutan i alla fall!

ANDRA VÄXELN

En annan kille med många motorer i sitt garage är Mikael Östberg.

När han rumlar in på parkeringen i Nacka är det dock med en alldeles speciellt sådan. Ytterligare en 440-motor med six pack, precis som i fallet med Cajans Road Runner. Två sådana motorer bredvid varandra är lite ovanligt.

Mikael Östbergs Dodge Super Bee från 1969 åtföljs av en härlig bensindoft. Tämligen snart framgår det var doften kommer ifrån. Hans Super Bee läcker lite soppa, och en liten pöl under bilen meddelar att det är rökfritt i området för stunden.

Problemet är dock snabbt åtgärdat. Mikael Östberg är en noggrann herre och lämnar inget åt slumpen. Lika bra det. Som bilförsäljare har han ett rykte att tänka på. ”Går det så går det” är inte riktigt Mikaels Östbergs stil.

Hans intresse för muskelbilar är enormt och i garaget står bland annat två Corvetter och en Barracuda. Dessutom åker han land och rike runt för att köra banracing. Det ska vara på pricken som när det begav sig.

– Jag håller på med historisk banracing, detta med en Camaro med big block och en Camaro med small block. Det blir väl tre till fem tävlingar per säsong, ofta en av dem utomlands. Det är historiska banor som gäller, till exempel på Jyllandsringen där tävlingar ägde rum på 60-talet, säger Mikael Östberg.

Han talar om vikten av en helhetsupplevelse. Och helhetsupplevelse, det är vad pärlan i hans muskelbilssamling är. Den härligt röda Super Been. Den har han ägt i omgångar. På något vis hittar den alltid tillbaka till honom.

Super Been var hårig dragracingbil under 80- och 90-talet, och rattades då av Harald Madsén som plockade flera rekord med bilen. När Harald sålde Dodgen
hade den kvar en härlig mängd dragracingattribut. Som bur, fyrpunktsbälte och separata framsäten.

Idag har bilen återställts till ursprungsskick. Det innebär charmig soffa fram, en 727-automatlåda och 440-motor med six pack. Super Beens minst sagt fartfyllda historia kan dock fortfarande anas av den som rattar bilen.

Även om Mikael Östberg är svag för allt som vrålar och har V8, klappar hans hjärta lite extra för Mopar. Den perfekta muskelbilen kommer från Chryslerkoncernen.

– Det finns en kille i Linköping som har en Hemicuda. Han använder den till banracing, men det är en snudd på omöjlig pjäs att ta runt en bana. Men så är det ju med muskelbilar, alltid mer effekt än väghållning. Det ska vara en hård match att köra banracing med bilen, säger Mikael Östberg med ett skratt.

Det skulle vara kul att se honom baxa Super Been runt Jyllandsringen, men gissningsvis får pärlan fortsätta sitt mest hektiska liv på raksträckorna.

TREDJE VÄXELN

– Muskelbil med automatlåda, det är bara fjantigt, utbrister Cajan.

Han berättar om hur han fick tag på sin Plymouth Road Runner 69:a. Den hittades på annons för drygt tre år sedan, i höjd med att Cajan avyttrade sin 18 år långa kärlek: En Ford 32:a, a.k.a. Dark Side of the Moon-rodden. Den han körde ifrån de fjuniga spolingarna med.

Ett mäktigt six pack kräver sin mekaniker för att ställa in. Men tre tvåportare är fränt.

– Jag var ute efter en muskelbil efter alla år med hot rod. Hade tidigare, innan Forden, ägt en Dodge Challenger och var sugen på en ny Moparbil. Kraven var en bil med manuell låda, med 440-motor och six pack eller en Hemi. Men just Hemi kostar ju multum. Dessutom har ju 440-bilarna med six pack den där fräna motorhuven med ett brett luftintag som jag gillar. Så en sådan fick det bli, säger Cajan.

Road Runnern han fick nys om var till en början för dyr även den. Men Cajan stod på sig och fick ner priset rejält. Tyvärr satt det vid köptillfället bara en 383:a i bilen, så den åkte ur. Istället byggde Cajan en uppkäftig 440 med de omtalade tre tvåportsförgasarna från Holley.

– Det började med ett rostigt 440-block från 1971. Detta byggdes upp från grunden med smidd vev, Scat-stakar och Probe-kolvar. Det ger ett vevparti som är mycket lätt, vilket i sin tur skänker fler hästar och en mer varvvillig motor, säger Cajan.

Ovanpå detta sitter en rullkam, Lunati Voodoo, och egenhändigt portade 906-toppar i gjutjärn. Rostfria ventiler och alu-insug från Edelbrock tillkommer,
och allt rörligt är internbalanserat.

– Varför gjutjärnstoppar? Varför inte. Jag gillar utseendet, de ser snyggare ut än aluminiumlock. Egentligen hade jag tänkt mig att bygga allt original, men det blir sällan så när jag håller på, säger Cajan.

Resultatet är han mäkta nöjd med. En krallig drivlina inklusive fyrväxlad manuell låda och en stridsvagnsstark Dana 60-bakaxel.

– Dödar du den har du verkligen lyckats åstadkomma något, flinar Cajan.

Han tillägger att det är pur glädje att köra runt med bilen.

– Du kan ligga i 70-80 blås, sedan fäller du ner foten och det bara spinner. Det är bara att peta ner nästa pollett och bakåt ser du ett jävla moln. Har inte hunnit bänka motorn, men 500 hästar är ingen överdrift, säger Cajan och nickar förnöjt.

Resten av bilen är ett sant nöje att både iaktta och meka med. Svarta stålisar och kromade kupolbultar är vackert och fränt, och som Plyman var stajlad när det begav sig. Och då bilen är såld i Salt Lake City av återförsäljaren Freed’s i delstaten Utah (granne med ökenstaten Nevada) och rullat däromkring har karossen således fått leva ett behagligt liv. Den har aldrig blivit rostlagad, och till Sverige kom Plyman 2007.

– Förutom motorbygget så har jag plockat isär bilen och behandlat underredet. Faktum är att det inte fanns någon färg under tanken. Det var bara ren gråplåt, inte ens rödbrunfärgat av lätt ytrost, säger Cajan.

För fjärde och sista växeln, alltså fler fotografier och intervjun i sin helhet: Köp, låna eller stjäl Gasoline #6/2012!

Share