Vem kommer på idén att förklara varför han skopat ner en kompressormatad V8 i en Impala 60:a med orden “Det var en tillfällighet”?! En avslappnad och tillbakalutad värmlänning förstås. En kille som litar på att slumpen leder honom i rätt riktning. Sådana snubbar finns det gott om i Filipstad – chipsen, knäckebrödets och fredagsmysets hemstad.

Jag styr kosan mot de forna hemtrakterna på ren spekulation. En bekant har tipsat mig om en frän och fin Chevrolet Impala från 1960 som ska göra gatorna osäkra i skogarna. Jag gissar att tipset är värdefullt, men har egentligen ingen som helst aning.

Ack Värmeland du sköna. Finns det något bättre än att åka hem, träffa människor av samma skrot och korn som en själv, och snacka jänkebilar? Tror inte det. Strunt samma om bilen visar sig vara en riktigt “drethög”, som de säger i väst. Vi kan ju alltid prata bilar över en bärs eller en kopp kaffe.

Det är självklart ingen skitbil som kommer vrålande gatan fram i skuggan av Wasabröds cementsilo. När Leif Magnil gör entré är det till tonerna av däckskrik och en morrande kompressor. Han placerar givetvis pjäxan i pannrummet för största möjliga visuella och ljudliga genomslag. Jag låter mig imponeras. Det är svårt att låta bli när den röda faran kommer rykandes. Extremt fin är den, Impalan.

Lokaltidningen NWT:s reporter öser fina adjektiv över Leif Magnil i ett bilreportage från sommaren 2012. Fullt möjligt. Dock fattas ordet ödmjuk, som måste läggas till. Leif är inte en person som skryter i onödan. När jag frågar honom ifall han är en fena på att svetsa får jag till svar att det får andra avgöra.

Det har dock folk redan gjort. Ett flertal personer intygar att det som Leif inte kan lappa ihop med svetsen, det kan ingen foga samman.

Om Leif Magnil är diskret och ödmjuk så är hans Impala raka motsatsen. Man skulle kunna säga att de två kompletterar varandra rätt bra. Kanske är det därför som Leif ägt bilen i hela sex år. En ovanligt lång till enligt honom själv. Han brukar vanligtvis byta jänkebil oftare än så.

– Jag köpte den av en kille i Gävle. Det var en tom kaross med motor. Inredningen saknades, liksom rutor. Motorn var en 283, och bakom den satt en pg-låda. Skittråkigt, suckar Leif Magnil.

Det blev till att inventera bekantskapskretsen i jakten på roligare grejer. En polare till Leif visade sig sitta på en motor i delar. Plus en kompressor.

– En tillfällighet, som vanlig. Plötsligt ägde jag motorn plus kompressorn och så den här bilen, och då fick det bli den kombinationen, skrattar Leif Magnil.

Mer eftertanke än så behöver inte ligga till grund för skapa en rå Impala. En bil som knappast kan betraktas som det naturliga valet av fordon för en kompressormatad motor. Och skönt är väl det. Galenskap makes the world go round.

Vad var det då han hade köpt, den gode Leif. Jo, ett 350-block borrat till 355 kubiktum med stålöverfall och “splayed caps” (snedställda yttre ramlagerbultar), en 6-71-kompressor, Racing Head Service-toppar i aluminium, smidda kolvar, Scatvev och -stakar. Bland annat. Rubbet var balanserat och klart, samt allt maskinarbete utfört.

Leif Magnil monterade sedan ihop allt inklusive diverse finlir som kolvringsfilande. Till dags datum har motorn rullat ett par hundra hårda mil utan några som helst problem. För gasa, det har han gjort. “Det är inte ångervecka på någonting”, kommenterar han kort däckröken bakom Impalan när vi träffas för första gången.

Hur är det då med speciallösningar på Impalan. Jo, några sådana har det blivit förstås. Då inredningen saknades var Leif tvungen att införskaffa stommar till framstolarna, som han sedan såg till att de fick klädsel. Dessa stommar kommer från GM-syskonet Cadillac och samma år. Vidare sitter det en elektrisk servopump från Opel Astra i bilen.

– Jag fick inte plats med originalpumpen med de remskivor jag har. Kompressordrevet på drivaxel ställer till det. Så jag fick åka till bilskroten och inhandla en Opelpump, konstaterar Leif Magnil.

Han har även fått karva lite i kryssramen, samt förstärka den. Allt detta för att få plats med den feta och raka kardanstången om 3 tum. Samma stång har även krävt att karossgolvet under baksätet har fått masserats uppåt för att lämna plats åt stången.

En anledning till den nya stången är att Leif ville bli kvitt en av tre kardanknutar samt stödlagret som satt där original. En annan orsak är hans ivrighet att få gasa lite grand.

– Jag ville testa den nya motorn jag hade skruvat ihop, och byggde mig en egen kardanstång. Jag var sugen på att köra lite, helt enkelt. Det slutade med en havererad låda som sprack i två delar och som bara hängde kvar i turbinen, samt en krokig kardanstång. Man är ju inte så smart ibland, skrattat Leif Magnil och visar prov på stor självdistans.

Nästa kardan fick således blir en stadig stör från Svea Kardan AB, en stabil stång på ovan nämnda 3 tum som förbinder den preppade TH400-lådan med Fordbakaxeln om 9 tum med 3.55:1 i utväxling.

Som sagt. Leif byter bil ofta. Han har bland annat ägt en Cadillac från 1941 (den körde han Färnsjörepan med vintern 2012), Pontiac Star Cheif från 1956 och en Chevrolet Nomad från 1960. Den första bilen köpte Leif när han 17 år. Idag är han 47.

– Min förstabil var en Ford. Om jag saknar den? Absolut inte. En rostig Mustang för 9 000 är inte mycket att ha. Men den var rolig då, förstås, skrattar Leif Magnil.

Impalan kan han tänka sig att äga något eller några år till. Sedan kanske det blir en försäljning. Han är ju sugen på en hot rod, och polaren har precis skaffat en. Samtidigt har givetvis Leif investerat i ytterligare en bil, en Chevrolet Chevelle från 1969. Så Impalan får nog stanna en stund i Leifs garage.

– Jag köpte nyligen Chevellen av en dansk, bosatt i Skåne. Jag vet inte så mycket om den, men det sitter i alla fall en halvtrimmad gatmotor, bur och 12-bultad bakaxel med drivaxlar om 35 splines i den idag. Tanken är att den ska rivas under vintern och att det ska bli lite strippkörning med den, nästa sommar. Kanske blir den klar redan till Färnsjörepan i mars 2013, för jag ska köra där. Endera med Chevellen eller Impalan, säger Leif Magnil och fyrar av ytterligare ett leende.

Blypjäxan har talat. Gott så.

Share