Det blir allt ovanligare att stöta på gamla överlevare från förr. Som Kjell Berglinds Impala från 1963 som han byggde under 70-talet och ställde ut på Hot Rod Show 1980. Och sedan lämnat i princip orörd allt sedan dess. Jag ryter fram det som gubbarna och gummorna på Antikrundan säger mellan raderna: Ge f-n i att renovera sönder dina grejer! Å då menar jag originalrenovera…

13 december 1973. En torsdag. Det var dagen då Kjell köpte sin tio år gamla Chevrolet Impala.

1 800 kronor fick han ge för bilen, och för dessa slantar erhöll han en mörkblå Impala med gräddvitt tak. Knotan var på den här tiden inte så mycket att hurra för. Lilla sexan om 235 kubiktum.

–Det var en riktig hyvelbänk som satt monterad i Chevan. Inte startade motorn heller. Vi var tvungna att bogsera hem bilen till garaget i Fruängen där jag bodde på den här tiden. Impalan hade startat sitt liv som direktionsbil men hade med tiden gått över till bli raggaråk. Man hade bland annat kört sönder grillen, och ja, alla sidolister var minst sagt i dåligt skick, berättar Kjell.

Att hans stolthet i sann indian-anda kallades ”Blå molnet” av kompisarna var inte bara för att bilen då som nu var just blå.

– Kolvringarna satt fast på kolvarna. Så man kan ju säga att bilen rök en del. Så mycket att jag fick ligga sist jämt när det var dags att i kortege dra in till stan, skrattar Kjell.

Efter några månaders körning släppte emellertid kolvringarna, och plötsligt så gick oljeförbrukningen ner till nära nog noll.

Året efter, hösten 1974, fixade Kjell och hans polare Anders Öman ett mekgarage på Tantogatan på Södermalm i Stockholm.

– Anders ägde en Chevrolet Impala från 1965 som han skulle sätta en 396:a i, så jag fick köpa hans 327:a. Samtidigt passade jag nu på att börja fixa och trixa med Impalan. Borsta av länkarmarna och måla dem, men också bensintanken, insidan av kofångarna och en massa andra chassidetaljer. Allt i orange förstås, det var ju 70-tal. Det var snyggt då. Faktum är att kofångare faktiskt fortfarande är orangemålade på insidan. Främst för att skydda dem mot rost, ler Kjell.

Samtidigt blev Impalan upphissad där bak eftersom detta vara högsta mode.

1975 var det så dags att trimma 327:an.

– I källaren under klassiska Peders bil i Vasastan hängde Uffe Skager där han drev firman USA Service, om jag minns firmanamnet rätt. Där beställde jag ny kamaxel, ventilfjädrar, insug och lite andra prylar. Jag gjorde också i ordning Musse Pigg-topparna. Jag hittade ett gammalt nummer av tidningen Hot Rod och där fanns det mallar hur toppar skulle portas. Jag klippte ut dessa, lade dem på en kartongbit och skar ut nya, styvare mallar som jag sedan portade efter. Det var så man gjorde på den här tiden, utan att egentligen veta just exakt vad man pysslade med. Det var där trimmeriet började, skrattar Kjell.

De trimgrejer han hade samlat på sig och som inte hade använts i den uppskrämda 327:an fick se sig sålda två år senare. 1977 var det dags för Kjell att tillsammans med vännen Jarmo Pulkkinen bege sig till USA. Kjell gjorde helt enkelt sig av med bildelarna för att finansiera resan, trimprylarna inkluderade.

– Hösten 1977 flög vi över Atlanten för att landa i USA. Där hyrde vi hus av Dale Vaznaian på Huntington Beach. Nitrous Oxide Systems-grundaren, du vet. Under tre månader åkte vi runt på olika träffar, hälsade på Hot Rod-folk och gluttade på dragracing i Orange County. Vi åkte runt i en jäkla ball Caddy 59:a, tvådörrars hardtop. Låg som fan, var bilen. Blåmetallic. Tuck’n’roll-inredning och guldflake. I januari 1978, efter tre fantastiska månader, åkte jag hem. Jarmo, ja han blev kvar, säger Kjell.

Jag anar ett gram av vemod i Kjells röst, men inte mer än så.

Läs nu del 2 i detta reportage!

Share