Har du en gång sett den här bilen så glömmer du den inte. Lucifers Ride står det medelst utskuren spectradekal på bilens sidor, och en trevligt tunnelraminsug skjuter upp likt en atombombssvamp ur motorrummet. Bilen är en stökig upplevelse, oavsett om man rattar den själv eller bara ser den glida förbi. Här är historien om en dalmas med sköna idéer och hans skapelse.

– Jag hade tänkt dra ihop en jävla rövarhistoria om bilen, men nu när du vet sanningen så…

Orden är Urban “Ubbe” Lindströms, och han serverar dem med ett garv. Det är han som byggt denna Dodge Coronet från 1965. Bosatt i Vikarbyn i Dalarna, det vill säga ett av Sveriges största Moparfästen, och du kan skriva upp att mannen har koll på Chrysler.

– Lucifers Ride är byggd för att se ut som den är upphittad i en lada i USA. Ett ladyfund som stått där sedan det begav sig, och att den nya ägaren kastat i en motor bara för att så snabbt som möjligt kunna komma ut på vägarna och gasa, säger Ubbe.

Bilen köpte han av en amerikansk polare vid namn Alan Rutter, en hyfsat känd Moparprofil från Willows i norra Kalifornien. Väl hemma sattes bilen, som från start var tämligen fin, ut på annons. Dock var det ingen som ville köpa den.

Så Ubbe bestämde sig för att göra någonting kul av Coroneten. Ur åkte 360-motorn och i monterades ett 400-block, strokat till 500 kubiktum. Motorn kröntes med ett tunnelraminsug från Weiand och dubbla fyrportare från Holley om 600 cfm var.

Mark Willhans har randat.

Fram mejslades så sakteliga en hyllning till rejsbilarna i den fräna dragracingklassen A/FX (Altered Factory Experimental) i mitten av 60-talet, fast utan kortad hjulbas (det var trots allt inte alla som körde det). I denna klass krigade nämligen Chrysler med bland andra Ford Fairlane Thunderbolt (minns du fräcka Hemi Hunter?!) och GM:s Chevy II/Nova. Således är hyllningen hur jävla ball som helst.

Det blev dock inte heller något insprut från Hillborn, stel framaxel eller Hemisnurra som också satt i Moparkärrorna.

– Det satt ju Hemimotorer i dessa rejsbilar, men det hade jag inte riktigt råd med. Jag var dock på väg att montera stel framaxel, men hade i så fall fått en del problem i besiktningen, skrattar Ubbe.

Förutom dessa detaljer så har Ubbe varit A/FX-klassens utseende rätt så trogen. Det gäller allt från val av bak- och framdäck inklusive fälgar, den vita lacken, den fräcka textningen, de coola dekalerna och så vidare.

– Mark Willhans har gjort textningen, och skuggningen av spectradekalerna. Jag har bättringsmålat lite här och var med sprayburk, bland annat i motorrummet som från början hade en turkos kulör. Jag har även lackat den röda kulören på sidorna. Det är “candy and lace”, så som det gjordes på 60-talet. Det var dock första gången jag testade detta, så man ser inte blommorna särskilt bra genom den röda lacken, skrattar Ubbe.

Just textningen är för övrigt ett antal historier i sig, och därtill tämligen viktig för bilens identitet. Till exempel är texten “Fresno Dodge 6128 Van Ness Blvd”, det vill säga namnet på en Dodgeåterförsäljare samt återförsäljarens adress, en lustig anekdot.

– Jag satt och surfade på Google Maps och hittade adressen på måfå. Något senare, när textningen var klar, så postade jag fotografier på Lucifers Ride på ett forum som diskuterar just de här rejsbilarna. Snart var det en snubbe som kommenterade att det hade funnits en Dodgeåterförsäljare på ungefär samma adress. Då fick jag mig ett gott skratt. Man får lägga lite tid på att fuska till det snyggt, säger Ubbe.

Han tillägger att Doug’s Headers var grenrör de flesta rejsbilarna hade vid den här tidpunkten, så den textningen är helrätt. Samma sak gäller för STP-klistermärkena. Honest Charley var ju då vad Summit Racing är idag, dessutom är ju Honest Charley-loggan frän, säger Ubbe.

– Det som saknas är väl lite mer reklam, samt att att förarens namn textas på bilen, säger Ubbe.

Mark Willhans, som gjort textningen på Lucifers Ride, ger sin syn på arbetet.

– Det är extra kul att få göra ett fordon genomarbetat på det sätt som vi gjorde på Lucifers Ride. Ägaren hade hittat på en fingerad adress som skulle stå på bakskärmen. Tillsammans med fordonets namn och några väl valda logotyper så skapade det bilens hela karaktär. Det hela skulle dessutom se slitet ut, så bara patineringen tog en hel dag att få till! Helheten blev bra, bilen ser ut att vara hämtad från en annan tid och betraktaren kan fantisera om vad den varit med om. Den kittlar sinnena helt enkelt, säger Mark Willhans.

Livet blir lite roligare med ett tunnelraminsug, eller en Hemi…

Ubbe har även lagt en hel del krut på andra detaljer, för att få bilen att se ut att vara direktimporterad från 60-talets dragracingvärld. Till exempel är stagen till framskärma bortplockade, så att skärmarna fladdrar fint i vinden. Då rejsbilarna original hade plastskärmar så är det beteendet eftersträvansvärt.

– Jag har också tvättat bensintanken i säkert 10 timmar, använt ångtvätt för att få bort beläggningar och plocka fram ytrosten. För att få till ett originalutseende. Men det är ingen som ser,  garvar Ubbe.

Den främre kofångaren syns däremot tämligen väl.

– Kofångaren hade började rosta, och var lite krokig. Så jag slipade ner kromet, och lackade med vanlig kromspray. Det ser ut som aluminium, och de här rejsbilarna hade aluminiumkofångare, så det passar ju bra, säger Ubbe.

Han fortsätter med att berätta att bilen byggdes under sammanlagt två månaders tid, vilket inkluderar motorbygget. Förutom poängen med att bilen ska efterlikna en rejsbil från 60-talet fanns också ambitionen att den inte skulle bli alltför fin.

– Jag bygger inga originalbilar, vad fasen ska man göra det för? Strikt original, det ger ju ingenting. Det blir en helt obrukbar bil, och det när det är så enkelt att förbättra. Bilen ju dessutom för fin för att använda. Nej, det får inte bli för fint, det ska se gammalt ut och lite slitet ut. Dessutom ska man inte vara rädd för en repa i lacken, det är ju en del av bilens historia. Det är tjusningen med den, säger Ubbe.

Han tillägger att den som är rädd för att något ska gå sönder, den har också byggt för dåligt.

– Dessutom är dessa bilar redan från start konstruerade för att tuktas. De är lekbilar, fräna leksaker, säger Ubbe.

De nuvarande ägarna Marléne Jeffler och Peter Lundström håller med. Ja, även om Peter tuktar bilen något mer än Marlene gör. Lucifer är i tillräckligt fint skick för att alla som ser den blir imponerade, men samtidigt med såpass många små skavanker att ägarna vågar använda den, till och med på strippen under skojiga former.

Peter Lundström körde till exempel upp bilen till tillställningen Mopars at the Strip i Dalarna, en resa som präglades av skyfall och mörker både dit och hem. Det var en spännande upplevelse, som Peter Lundström uttrycker det hela.

Jag kan, efter att ha provkört bilen, enbart hålla med. väghållningen ger lätt hjärtklappning då minsta rattutslag om några millimeter får bilen att sticka iväg i den riktningen.

– Bilen har ingen styrservo, och framhjulen är väl inte gjorda för vikten. Sedan så är bara en av stötdämparna funktionell. Det bidrar nog till körupplevelsen, skrattar Ubbe.

Motorn, som förvisso inte är bänkad men teoretiskt god för 500 hästar, bidrar också. Både accelerations- och ljudmässigt. En hel del av delarna i den kommer från företaget 440 Source.

– Deras 400 till 500 kubiktum är det bästa strokerkitet. Jag haft mycket med 440 source-grejer att göra, och det är förbaskat bra prylar, säger Ubbe.

Således är Lucifer sprängfylld med 440 Source-grejer, till exempel toppar, vevaxel i stål, kolvar och stakar (H-beam). Bilens drivlina består i övrigt av en bakaxel om åtta och trekvartstum med kondiff och 3.55:1-utväxling samt 727-låda och halvmanuellt ventilhus.

Ett av många fotografier som Ubbe tog under tiden Coroneten renoverades.

Själv har Ubbe byggt ett antal bilar, både till sig själv och polare. Han har också ägt en diger samling fräna bilar, inte bara Mopar. Han minns särskilt en Nova från 1970 med Ford-bakaxel och en 454 i, en riktig rejsbil. En annan frän Nova som Ubbe ägt är en 62:a cab, med LT1:a och Munchie-låda. En bil han körde året om.

– Det är Mopar som gäller just nu i Sverige. På 80-talet, då var det bara Cheva som gällde. Så Chevrolet lär kommer tillbaka, säger Ubbe.

Slutligen berättar han att han har en nytt spännande projekt på gång. Ett riktigt hårigt sådant. Han ger mig några smaskiga detaljer, men upplyser mig sedan om att det är “locket på”.

– Jag är sugen på att bygga ihop en ännu mera extrem bil. Ja, det kommer jag att göra. Men det får du inte skriva om denna gång, säger Ubbe hemlighetsfullt.

Därefter redogör han för några smaskiga detaljer som får håret på armarna att resa sig. Genomför han bara hälften av sina idéer har jag all anledning att återkomma till denne genomtrevlige och tillika gasglade dalmas.

Vi avslutar med ett fotografi som visar hur Coroneten såg ut när Ubbe tog in bilen till Sverige…. 😀

Share