Hur lång tid tar det egentligen att renovera och bygga en bil? Well… De allra flesta upptäcker snart att samma formel som den som används när man ska räkna ut kostnader för bilbyggen kan användas. Ta alltså uppskattad tid och multiplicera med 3.14159265359…

I Thomas Bergholms fall räcker det dock inte med konstanten pi. Men förfallet har varit giltigt, något jag alldeles strax ska återkomma till.

– Historien om min Ford Coupe från 1933 började med en resa till Moon-Håkan. Jag och en kamrat åkte dit då Håkan har rykte om sig att TIG:a ihop snygga chassien. Och se, ett sådant kostade ju bara 16 000 kronor… Så Håkan fick bygga ett rullande chassie åt mig och i december 2005 rullade vi upp det och karossen som Håkan beställd på biltrailern. Trodde väl att man skulle ut och köra med Forden hösten 2006…

Så blev det alltså inte. Tio år och några veckor senare blev bilen dock besiktigad, och färdig att tas i bruk på allvar.

Det ska sägas att Thomas Bergholm på inget sätt varit en lat pojke. Under det senaste decenniet har han skruvat dragracingbilar, slöjdat ihop en frän Caprice-hågis och så pulat en del med en Cheva-pickis från 1948 som köptes året efter 33:an. Plus en del annat…

Sedan ska vi inte heller glömma att Thomas inte gör annat än att skruva hela dagarna. I det egna företaget Teknikservice.

– Ja, jag mekar hela dagarna. Det är Julafton jämt för mig, ha ha. Jag lagar mobilkranar. Fram till bak, upp och ner. Ja, inte stationära alltså, utan sådana med hjul som rör sig.

Stil och driftsäkerhet i fokus.

Men varifrån får Thomas all sin energi och disciplin?

– Jag försöker få saker gjorda hela tiden. Så är det bara. Sedan har jag en sambo som håller på med hästar. Det är ett tips om för de som vill  ha mycket egentid…

Näe. Thomas är inte direkt rädd för att jobba när så behövs. Å behövts, det har det. Karossen är ett lysande exempel på det.

– Man hade väl inte råd med annat än plast, så det blev en sådan kaross från Rodline International. Det ett engelskt märke och ja, det mesta fick ses över och korrigeras.

Thomas ljuger inte. Vad som i princip torde ha varit en kaross att bulta fast i ramskenorna för att sedan ta fikarast blev ett många månader långt projekt i sig. När jag frågar om det hade varit enklare att utgå från en rostig plåtkaross får jag ett stilla och lite avslaget “ja” till svar.

– Karossen var ljusgrå och fin när jag köpte den. Det var när jag sedan började syna den som jag insåg. Fick bygga in stålramar i dörrarna för att de ens skulle bli just dörrar och inte något som bara fladdrade för vinden. Min mekpolare Björne körde vid något tillfälle en kniv rakt genom taket. För att demonstrera hur dåligt det var. Överallt där det fanns en vass kant var karossen kass. Gelcoat och matta gick inte ihop, det hade bildats luftfickor överallt, berättar Thomas.

Sedan har det förstås funnits andra saker som satt krokben för Thomas, rent tidmässigt. Något vi alla drabbas av under resans gång. Det som kallas för valmöjligheter…

– Jo, jag har väl ändrat inriktning stup i kvarten. Denna variant, den slutgiltiga, är det väl den tredje versionen. High tech-stuk var en av de tidigare planerna, men den idén lade jag på hyllan.

Valet av lack då? Ganska annorlunda. En undrar ju hur resonemanget gick.

– Kulörer heter “Vista Blue” om jag minns rätt, och är någon Ford Mustang-färg. Jag tänkte mig en så kallad sjunklack men diggade inte mattsvart. Så varför inte ta en annan kulör, fast också matt då. Blåmatt, det måste bli fränt, säger Thomas.

Och fränt, det blev det. Inte minst då herr Bergholm hade den goda smaken att toppa allting med att låta Peter “PG” Gustafsson måla en j-vligt sur clown på bakluckan.

– Ja, just det. Jag har fått frågan – ett antal gånger – vad jag ska ha bilen till och jag har alltid sagt “Åka och köpa glass”. Så det blev “Glassbilen”, och då passar ju en glassgubbe bra.

Den med sinne för detaljer ser att clownen inte är vilken pajas som helst, utan GB-gubben. I rätt elak kostym. Men varför denna fascination för just clowner?

– Du tänker på Royal Customs Clowns. Klubben. Äh. Jag skyller allt på min vän Björne. Även Kit Car Heaven, KCH, är Björnes fel, säger Thomas något kryptiskt.

Så vad har han – och för all del andra – gjort annars då? Chassiet? Drivlinan? Inredningen?

Vista Blue är en Ford Mustang-kulör.

– Tomas Koskinen vill jag tacka, för han har gjort en jättefin inredning till 33:an. Jag vill även rikta ett tack till Von Sven som har pinstripat bilen, Björn Carlström för all inspiration, min vän Dick Ström för all hjälp och skruvande, Janne Karlsson och Erik Sjökvist för assistans med “sandpappring” samt Guy Johansson för hjälp med vackra svetsar. Drivlinan är för övrigt en klassiker, Cheva 350 TPI och en 700-låda. Driftsäkert och bra.

Även bakaxeln kommer från GM, från en Camaro byggd på 90-talet.

– Minns dock inte om det är en 7.8- eller 8.2-axel. Även bromsarna kommer från Camaro, 1998 till 2002 års modell.

I övrigt har chassiet fått sig en individuell luftfjädring runt om, med så väl kompressor som tank “ombord”. Stereo finnes; är gömd och låter mycket bra.

Men varför föll valet på 1933 års Ford Coupe?

– Det är en bil jag alltid drömt om. Det vart som det blev, ler Thomas.

Nu, när den drömmen äntligen gått i uppfyllelse tycks det som om Thomas tagit tag i nästa. På hans mekplats står nämligen 1934 års Ford Tudor, färdigt för att byggas.

– Med denna Ford har jag tänkt mig lite mera “old style”. Stelt både fram och bak, och så lite bildelar nyare än 1959 som möjligt. Vi pratar nostalgistuk. Det blir väl en tur till hösten 2018?

Näe, DET törs han inte lova.

– Jag går inte ut lika hårt denna gång. Men det vore kul att köra med den om tre-fyra år, ler Thomas.

Share