Jag ser det hända alltför ofta. Anledningen stavas Facebook. Man kan med lätthet behålla och underhålla en stor vän och bekantskapskrets år 2017. Ett resultat av detta är en ökad medvetenhet om människors hälsostatus i större utsträckning än förr. Ja, en gång i tiden var vi hänvisade till lokaltidningens dödsannonser eller att lyssna på djungeltelegrafen för de senaste nyheterna. Då var det oftast för sent.

Numera duggar rapporterna tätt. Endera är det någon som ska in på en ny cancerbehandling på sjukhuset, eller så är det någon annan som plockat ner skylten för gott. Folk tacklar av och avlider för tidigt, för ofta.

Om jag ber dig tänka på någon i bilhobbyn som drabbats av en allvarlig sjukdom skulle jag bli förvånad om du inte kunde räkna upp åtminstone ett namn.

Detta gör mig oerhört ledsen och deppig. För sorgearbetet skulle åtminstone i en del fall kunna skjutas på framtiden många år.

Hur? En av förklaringarna bakom ohälsan är att det finns folk i jänkebilsvärlden som röker. Gör man inte det så andas man in allsköns ångor och partiklar. Jag vet själv hur enkelt det är att glömma eller slarva med andningsskyddet. Det händer allt för ofta.

Det kan förstås få konsekvenser. Särskilt i kombination med att man tillför mer energi än vad man gör av med. Hjärtat och lungorna behandlas som en gammal råttsoffa som man dunkar plåt och super i. Kroppen börjar efter ett tag fungera därefter. Byter du inte motorolja blir slitaget allt kraftigare.

Nu säger jag inte att alla lever så här. Och att man inte kan göra det någon gång då och då. Men för många lever för skadligt. Det är riktigt synd, för även om man sköter sig till punkt och pricka så kan man ändå bli allvarligt sjuk. Den risken är fullt tillräcklig. Jag vill ha mina vänner och bekanta kvar i livet. Ni är värdefulla!

Men för all del. Vem är jag att döma andra. En gång i tiden var jag inte ett dugg bättre själv. Mellan 18 och 31 års ålder var jag storrökare. Smart att börja så sent i livet, eller hur. Minst ett paket cigg om dagen blossade jag upp. Hundratusentals kronor spenderades på att öka risken för till exempel lungcancer. Detta istället för att köpa en frän jänkebil. Till det ett allmänt ohälsosamt liv bestående av alkohol, lim- och bensinångor samt avgaser och en och annan metallpartikel under 10 mikrometer i storlek. Mm. det är då partiklarna börjar bli farliga på allvar. Och noll samt ingen motion.

Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig, tänkte jag. Det egna brutala uppvaknande kom med min mammas bortgång i lungcancer år 2005. En bättre käftsmäll går ej att få. Jag slutade tämligen omgående att röka. Med tiden blev jag ingen äckelglad hurtbulle, men sedan 2,5 år tillbaka löptränar jag minst två gånger i veckan. Jag har aldrig någonsin tidigare mått så bra, varken fysiskt eller psykiskt. Numera orkar jag engagera mig mer i mekandets ädla konst, samtidigt som det finns mer energi över både till dubbeljobb och familj.

Men käkbenet ömmar fortfarande efter smockan 2005. Lite extra ibland när jag använder Facebook.

Vad krävs då för att man ska vakna upp ur dvalan om man inte gjort det? En rejäl käftsmäll? Eller räcker det med att lära sig av andras erfarenheter? Jag hoppas på det senare.

PS. Hugga ved är sjukt bra träning om du håller lite tempo. Och du får dubbla slutresultat. Gött va. DS.

PS2. Läs del två här. DS2.

Share