Ett av Ricky Bergs första möten med banracing slutade med motorras. Sedan dess är han fast och piskar sin bigblock-Corvette runt landets chikaner och hårnålskurvor.

Det är en tidig, vacker men lite kall försommarkväll som jag träffar Ricky i en tämligen stilla villaförort en bit utanför Stockholm.

Anledningen till att jag är där är inte för att avnjuta kaffe och kaka i syrenbersån. Näe, där är jag för att Ricky hört av sig några veckor tidigare i ett ämne som snarare luktar bensin och avgaser än ett tryggt och harmoniskt villaliv med rabatter, tebjudningar och korvgrillande med grannarna.

“Jag har en Corvette från 1972 som används ganska flitigt på diverse bankörningar. Looken är ett försök till klassisk racing från 60- och 70-talet. Bilen har en 454 LS6-replika och ett chassi modifierat för väghållning. Det är en reggad gatbil och körs naturligtvis även där. Kan den duga för ett reportage?”

Hm. Amerikansk plast från 70-talet: Bra eller anus?

Självklart är svaret “Bra”. Chevrolet Corvette Stingray (1968 till 1982) var ju trots allt en av de allra första jänkebilarna som jag själv kärade ner mig i (den ser ju som bekant ut som en haj) som ung grabb i början av 80-talet. Som sådde ett av de första fröna till den jänkebilsälskare jag är idag.

Att ägaren dessutom har knuffat ner en 454:a i motorrummet, en av de största järnspisar GM någonsin producerat, avgör definitivt saken. Liksom det faktum att Ricky är ett stort fan av banåkning, någon som vanligtvis brukar göras i europeiska eller japanska bilar.

Men är verkligen en Corvette med 454:a den ultimata banracingbilen? Hur funkar viktfördelningen? Bromsarna, räcker de till?

– Du, det funkar skitbra att köra bana med Corvetten. Många tycker synd om en när man kommer inrullandes i depån innan körning, men faktum är ju att Corvetten är byggd för racing. Med halv tank, mig bakom ratten, full järnmotor förutom aluminiuminsuget och så vidare, är viktfördelningen 50/50 mellan fram och bakhjul, säger Ricky.

Bromsarna – 11,75 tum stora skivor runt om med fyrkolvsok – är original. Sanningen är den att de är bastantare grejer än vad som sitter på Corvette C4 och C5. Det enda Ricky gjort är att byta till bättre bromsbelägg och sett till att bromsarna fått kylning.

– Det finns förstås enklare vägar att gå om man bara vill köra fort på bana. Men känslan när det plötsligt dyker upp någon tysk sportbubbla framför en, som man upptäcker att man håller på att köra om, är fin. Väldigt fin, berättar Ricky, och ler på det där lite finurliga sättet som enbart en listig människa gör.

Han har alltid varit fäst vid Trans-Am-racingbilar, fortsätter han. Särskilt mellan 1966 då allt startade och en bit in på 70-talet då Chevrolet Camaro, Plymouth Barracuda, Ford Mustang, Mercury Cougar, AMC Javelin, Dodge Challenger, Pontiac Firebird med flera krigade mot varandra på racingbanorna i USA.

Länge saknade emellertid Ricky resurser till en sådan bil, och när kapitalet till slut infann sig föll valet på någonting annat.

– En polare som kallas Jerka – en kille jag en gång i tiden köpte en Dodge Charger av – vad den som inspirerade mig till inköpet. Först hade jag nog tänkt mig en modern bil, men jag insåg snabbt att det inte var något för mig. “Köp en Corvette…”, sade Jerka, “… så kan du åka med mig på olika tillställningar. Så Corvetteköpet var och är lite hans fel, kan man säga, säger Ricky.

Sagt och gjort. Det blev en gammal bil med mekanik och utan modern elektronik med felkoder. Bra där.

– Jag provkörde väl en 10-15 Corvetter innan jag hittade den jag köpte och äger idag. Då ville jag ha en hot rod för gatan som jag kunde vara ute och krita med. Det gick väldigt bra med 402:an som satt i den då, säger Ricky.

Bilen köpte Ricky för fem år sedan. Med den hängde han på polaren Jerka till klubbmästerskap på Mantorp med Corvetteklubben. Provade så väl banracing som stripp.

– Bilen hade allt från spräckta hjulbussningar till slapp fjädring. Bilen gick mer på sladd än rakt fram, med sitt orenoverade chassi. Allt var löst och mjukt. Men vad spelade det för roll, jag var fast! Det var så roligt att det slutade med att jag bombade motorn. Visst, jag såg ju att oljetrycket sjönk i varje kurva, men det var ju så härligt att köra, skrattar Ricky.

Helt strandsatt var han dock inte. En ny motor – 454:an som sitter i idag – var under byggnation. Med den rasade motorn urplockad passade Ricky på att renovera hela chassit.

– Det första jag gjorde med “maskin ur” var att helsvetsa ramen för bättre vridstyvhet. Sedan har jag fixat till stumma motorfästen, monterat polyuretanbussningar och tvärgående, ställbara bladfjädrar fram istället för spiralfjädrar. Jag har bytt bärarmar och så vidare. Det har blivit en hel del arbete med chassit. Med R-däck på fungerar Corvetten riktigt bra på bana. Med vanliga gatdäck blir det dock lätt lite läskigt. Bilen har rätt hård fjädring, och överstyr gärna, säger Ricky.

När chassit var klart var det dags att hinka ner den nybyggda 454:an. 470 hästar i bänken har den presterat, drygt 460 kusar med luftfilter och ljuddämpare.

– 454:an är det närmaste man kommer GM:s klassiska LS6 som bland annat kunde köpas till Corvette mellan åren 1970 och 1974. Vi pratar rektangulära storportstoppar, smidd vev från GM med ett maxtak om 6 000 kontinuerliga varv per minut. Vi snackar GM hetaste stakar – 7/16″ – och Keith Black-kolvar. 1.7-vippor från Comp Cam, och så en kamaxel från samma tillverkare. En riktig traktorkam, den går hur snällt som helst, säger Ricky.

Bakom motorn sitter en fyrpetad Muncielåda (“M20, den snikigaste manuella låda som finns”, skrattar Ricky) och GM:s tiobultade bakaxel. Diffbromsad förstås, med 3.36:1 i utväxling.

– Det går alldeles säkert att plocka ut 100 hästar till om man vill. För ryck och knyck, säger Ricky, med hänvisning till dragracing.

Några sådana ambitioner har han dock inte med sin bil, så de dryga 460 hästarna som anländer redan tämligen långt ner i varvalsregistret räcker fint.

– Ha ha, Corvetten har en lågvarvig raggarbilsmotor. Men den räcker samtidigt till på bana. Det är rätt festligt att titta på smallblockarna med sex växlar som är ute och kör. De växlar mitt i kurvorna medan jag kan ligga på 3:an, och sedan bara trampa på ut ut kurvan. Det är ett sådan vrid i motorn, säger Ricky.

Han berättar att när denna säsongen är över är det dags att se över motorn. Ett nytt oljetråg ska byggas, och oljepump med tillhörande pickup ska ses över.

– Nuvarande oljeförsörjning räcker inte riktigt till. Jag ska installera en sving pick-up. Den svänger runt – 360 grader – med g-krafterna. Annars har jag väl snart en situation där antalet skrotade motorer ökar i takt med att greppet och farten också ökar, skrattar Ricky.

Att se över en annan del av drivlinan – att gå över från 800 cfm stor förgasare från Holley till direktsprut – är inte aktuellt för Ricky. Inte just nu i alla fall.

– Ska det vara sprut ska det vara åtta trattar upp genom huven. Men det är säkert 100 papp till att plöja ner i Corvetten, säger Ricky.

De pengarna kan han istället lägga på andra saker. Som drift och underhåll av bilen. För inte så länge sedan körde han sönder huvudbromscylinder på Tierpevenemanget “Track & Strip”.

– Dessvärre passade huvudbromscylinder på att tacka för sig när jag körde bana sist. Jag kände av den redan under de första varven men trodde att jag misslyckats lite grand med luftningen då jag nyligen bytte bromsvätska precis innan. Jag luftade igen och körde vidare med slemmig pedal hela dagen och då jag skulle kika på det dagen efter gick pedalen rätt i botten… Skönt att man inte skrotade bilen, skrattar Ricky.

Om så hade varit fallet hade det hur som helst inte stoppat Ricky från att fortsätta att hålla på med jänkebilar. Corvetten är hans tredje runda i jänkebilsvärlden. Den första inträffade i början av 80-talet, och den andra perioden började i slutet av samma årtionde.

– Runt 1983 stegade jag in i jänkebilsvärlden. Då köpte jag min första raggarbil, en äcklig svart Mustang från 1970 med raksexa och manuellt petad låda. Den var rätt hjälplös. Ratten spann dessutom på rattstången, så det var ett helvete att fickpakera. 2 800 kronor kostade bilen mig, och den var ganska död när jag var färdig med den, säger Ricky.

Efter Mustangen köper Ricky en Plymouth Duster från 1970 med en 360 i (340:n hade bombat). När han köpte den – i Falun – spann den hela vägen hem till Stockholm. Härligt, tänkte Ricky, och ställde Dustern i garaget. Väntetiden inför vårens ankomst blev lång, men så en dag så grönskade träden, Men inte spann Dustern för det. Drivlinan på bar asfallt utan is under däcken var trött, så trött,

– På den här tiden hängde jag i ett mekgarage i Finntorp. Där hängde även två Mustangbröder som gärna ville kriga. Men när 360-motorn väl var renoverad och trimmad och det var dags för lite torrköra i garaget ville de inte längre vara med, Fan, jag gillade Dustern. Ska jag ha en raggarbil till i framtiden blir det en Duster igen. Den jag ägde då var väl för övrigt utrustad med världens längsta växelspak (Ricky måttar cirka en halvmeter mellan händerna) som slackade lite. Ettan och tvåan gick bra att peta i, men när det var dags att skicka i trean så slog man knogarna i instrumentpanelens nedre del, skrattar Ricky.

Han tillägger att det var gyllene tider för gatrace runt om i Stockholm på den tiden. Då – utan fru och barn – fanns det mycket tid att slå ihjäl. I Ropsten, vid Norrtull och Wenner-Gren Center, på nybyggda Kistarakan. Under den här tidsperioden hängde Ricky ofta, och såg Ronny Bergström och Lill-Benke göra hjullyft efter hjullyft.

Vid 80-talets slut var det så dags för det första återfallet. Han köpte en Dodge Charger av 1972 års modell av sin kompis Jerka (se ovan). Det var en gammal direktionsvagn med 440 Magnum-spis. På mittkonsollen satt det en bandspelare med tillhörande mikrofon, så direktören kunde diktera medan han satt och körde land och rike runt.

Ricky hade å sin sida planer på att diktera även han, fast då på gatan. Det blev slicks och lustgas på och i Chargern.

Idag – fem år in på det andra återfallet – är det inte så mycket lustgas längre. Slicksen är som sagt utbytta mot R-däck. Men racingnerven finns kvar, trots att Ricky fyller 50 vilket år som helst.

Det märks inte minst när Rickys bror Percy tittar förbi i trädgården där vi sitter och snackar, även han ägare till en Corvette. Dock från 1968, men med bigblock förstås. Fast bara en 427:a, något Ricky påtalar med en viss syrlighet.

Direkt börjar de kivas, och jag kan inte annat än le. Är man en vinnarskalle så är man, även inom familjen.

Faktaruta: Kort introduktion till banracing

  • Sugen på banracing? Gå en kurs! Vips så får du veta allt om säkerhet, däcktryck, chikaner och spårval. Flaggträning ingår förstås, liksom allmänt ban- och depåvett. Dessutom får du instruktör med dig i din egna bil (olika bilar, olika förutsättningar!), och däremellan kan du nöta bana. För det finns bara en väg till att bli en säker, duktig banracingförare. Träning, träning, träning. Rolig sådan, därtill!
  • Kurser är bra, för du hamnar i den kategori förare som du tillhör. Det vill säga att gröngölingarna kör för sig, de halvbra i egen grupp, och proffsen får sin tid på banan. Det minskar risken för onödiga konfrontationer. Det är ordning och reda på kurserna, till skillnad från “Öppen bana”.
  • Rickys bästa tips är att börja med att ta banracinglicens (inte kurser). Pang på rödbettan! Du behöver förvisso ingen licens för att köra på banor – det stora flertalet racingbanor har oftast “Allmänhetens körning”, “Öppen bana” eller möjlighet att lösa temporär licens på plats – men det är ändå en ypperlig start.
  • Var förberedd på att det är rejält fysiskt ansträngande att köra banracing. Ju snabbare bil, desto mer G-krafter.
  • Din vanliga bilförsäkring gäller inte på bana. Kan vara bra att inte glömma bort…
  • Vissa gillar det, andra inte. Ricky är ingen stor vän av sektionsträning (“Det tråkigaste jag varit med om”), det vill säga att man övar valda delar av en racingbana. Du kanske älskar det?!
  • Man kan köra banracing i vilken bil som helst. Eller som Ricky uttrycker det: “Vem som helst kan köra med vad som helst.”
  • Är du ball och har gott om pengar köper du en Ford GT40 eller AC Cobra (replika är helt ok!). Vi andra får hasa runt i Corvetter, Camaros (Z/28 om du fått fet skatteåterbäring) eller Mustanger. I värsta fall får du nöja dig med en avdankad Porsche 944 (billig men välbalanserad nybörjarbil) till dess att du har råd med något ballare.
Share