För några år sedan hörde en gammal vän av sig. Magnus heter han, och vi umgicks lite grand när jag drev musiktidning och ofta var ute och plåtade konserter. Han gjorde likadant, och samtalen i fotodiket handlade ofta om Nikons senaste kamerahus, den perfekta vinkeln eller andra trevligheter som hör fotograferandet till.

Nu var det inte kameror eller fotograferande som Magnus ville prata om. Näe, han undrade om jag vill köpa en Michelingubbe av honom. Han stod i begrepp att göra sig av med sina bulliga gubbe, tillika lampa. Jag var, som han såg det, en bra ny fodervärd.

Nu var jag vid tillfället inte så intresserad av gubben för de pengarna han är värd, så jag lade lite elakt ett skambud. Magnus tackade artigt nej och sedan tänkte inte jag så mycket mer på den saken.

För ett litet tag sedan hörde så Magnus av sig igen. Denna gång löd meddelandet ”Peter! Den där gamla saken från 2013, den där plastgubben. Den har blivit liggande bara, vill du ge den ett nytt hem?”.

Kan du haja! Magnus fick go-lunch (skandalöst nog ej på restaurang med plats i Michelinguiden) och trind mage, och jag kunde traska hem med en lika trind rackare under armen. Nu trivs herr Michelin på hyllan hemma, till både barnens och min stora glädje!