Musiken. Kläderna. Skäggen. Stämningen. Men framför allt: Bilarna.

Originalversionen av Gone in 60 Seconds har allt, utom möjligtvis nyanserade skåderspelarinsatser. Den enda karaktären som lämnar ett bestående intryck är Billy, som tillsammans med sina fem majjarökande och spritkrökande polare glider runt i en tung Cadillac Coupe De Ville från 1965.

Men vem bryr sig om skådespelarna. Filmen är en äkta stilstudie i det sorglösa 70-talets mer vräkiga och glamorösa sida, och det är det som är intressant. Det är också lätt att förstå varför Beastie Boys genom stil- och bilval hyllade rullen i sin musikvideo till låten “Sabotage”.

De två enda men ack så ledsamma ögonblicken är när en Dodge Challenger mals ner, och när en Cadillac Fleetwood Eldorado eldas upp. Men samtidigt fanns det ju tämligen gott om sådana bilar när filmen spelades in.

Sugen på en total överdos på bilar från 60- och 70-talet? Då är Gone in 60 Seconds ditt bästa filmval. Allra trevligast är den vandring i ett parkeringshus som huvudpersonen Maindrian Pace gör i jakten på Mustangen Eleanor. Inom loppet av några minuter får tittaren en rad exotiska bilar serverade på ett silverfat, som Jensen Interceptor MK III, Maserati Ghibli Coupé, Lotus Europa S1, Chevrolet Vega och Lamborghini Miura P400. Och då har jag bara nämnt en jänkare – parkeringshuset innehåller många fler, liksom filmen i övrigt.

Ja, tittaren bjuds på mängder av Corvetter, Cheveller, Camaros och Challengers, men också Porsche 911 Targa, Karmann Ghia, Volvo 1800 E, Volvo PV 544… Listan över sköna bilar är kilometerlång.

Toppa sedan det hela med en 35 minuter lång biljakt och du förstår att vi pratar om en av filmhistoriens allra främsta bilfilmer.

En rolig anekdot är att Gone in 60 Seconds är en liten revolution i produktplaceringens ädla konst.  Goodyear, Datsun, Mazda, Cadillac med flera lyckas nämligen peta in sina logotyper på strategiskt valda positioner. Subtilt, men ändå synligt.

Bilbetyg: 10/10

Filmbetyg: 8/10

Share