The Seven-Ups. Det är filmen man skulle kunna kalla Bullitts mindre kände kusin. De har en del gemensamt.

Båda är producerade av samme man, Philip D’Antoni, även känd för att ha producerat den riktiga bilrökaren The French Connection. Båda innehåller en lång och härligt biljakt som har en hel del gemensamma nämnare. Å så atmosfären. Vi pratar riktigt blekt 70-tal här. Tänk Charles Bronson i Death Wish. Endera älskar eller hatar du den. Själv blir jag aldrig mätt på scenerna och grejerna: mängder med gungande jänkebilar, snyggt skurna trenchcoats i knappt synbara färger, avgasmoln, gatubrunnar som pyser av varmluft, små blänkande serveringsbord med de rätta whiskeykarafferna, affärerna med de sköna namnen, t.ex. Chock full o’Nuts. Listan kan göras lång.

Samtidigt är The Seven-Ups något så ovanligt som en polisfilm med stor medmänsklighet, själ, värme och hjärta. Med känslor. Där boven är rädd, och där hjälten blir tveksam och frustrerad. Det här är också en av de första filmerna när polisen börjar jobba efter samma villkor som buset, det vill säga sätta hårt mot hårt på allvar. Förmodligen speglar det åtminstone delvis hur samhället såg ut i 70-talets USA.

The Seven-Ups är sprängfylld med snygga detaljer för den som uppmärksam. Den första biltvättsscenen (finns flera, bara en sådan sak!) är magiskt bra. Så perfekt dörrhandtagen på en Lincoln Continental matchar en elak skurkidé! För övrigt var det på 70-talet man kunde se riktiga Chevrolet Impala- och Ford Mustang-vrak (båda tidiga 60-talare) ligga utspridda i landskapet. Fullt naturligt.

Det finns de som hävdar att biljakten i Bullitt är den bästa i filmens värld. Den tio minuter långa biljakten i The Seven-Ups som slutar med att en 1973 års Pontiac Ventura stöps om till cab är snudd på lika galant. Dessutom betydligt vassare vad gäller motorljud och spänning.

Bilbetyg: 10/10

Filmbetyg: 8/10

the_seven-ups.jpg

Share