Filmen Drive har blivit omåttligt hajpad under de senaste månaderna. Med all rätt. Det här kan vara årets fetaste och häftigaste rulle.

Tyvärr är det också en av de där filmerna där den som redan sett rullen inte kan uttala sig särskilt mycket om handlingen. Då förstör man mycket snabbt filmen för alla andra som inte sett den. Bland annat därför att det finns en del överraskningar som skakar om tittaren.

Men så mycket kan sägas: Den tryckande, kvava stämningen i början av Drive, den håller i sig. Mycket tack vare den perfekt utvalda filmmusiken, men också alla ljud. Från vrålande motorer i olika tappningar via det faktum att bilar som passerar i mörkret låter som hesa väsanden – som någon som kippar efter andan – till foten som krossar en människoskalle. Eller armbandsuret, det förbannade analoga, tickande armbandsuret.

Att vi bilfantaster bjuds på många fina fordonsögonblick är också en stor njutning, förstås (annars skulle jag inte skriva om Drive). Ibland i form av en skön panorering över ett gäng sköna jänkare på en bilverkstad; Pontiac GTO från 1966, Olsmobile Cutlass 1967 och en Ford Galaxie 500 från 1971, ibland i en het biljakt.

Den hetaste biljakten är för övrigt en blinkning till den klassiska filjaktsfilmen Bullitt. En hyfsat ny Chrysler 300 möter en nattsvart Mustang från typ 2010. Ford vs. Mopar, känns det igen? Elaka typer kör Mopar, the good guy rattar Ford.

Sedan är det förstås lustigt att en Chevrolet Impala av modernt snitt sågas fullständigt med orden “Plain Jane boring […] There she is. Chevy Impala, most popular car in the state of California. No one will be looking at you.”

Fast Impalan är förstås en redig sleeper med dryga 300 hästkrafter under läppen. Å filmens coolhetsfaktor infinner sig snabbt igen – efter introduktionen av Impalan – när filmens huvudperson (föraren – en man utan namn…) fäster en gammal beprövad ananlog armbandsklocka på ratten. Eller när föraren privat rattar en sleten Chevrolet Chevelle från 1973. Då blir det maxat. Gåshud. Som återkommer när sanningen “Det krävs en rejäl kofångare från 70-talet för att reda ut en stökig situation” rullas upp inför tittarens ögon.

Jepp. Drive bjuder på riktig spänning, vilket filmälskare inte är bortskämda med år 2011. Det blir som sagt en del oväntade vändningar och sjukt snygga scener där regissören prövar nya, jävligt fräscha kameravinklar.

Å så en råa, svart Ford Mustang då. Den jag nämnde för några textstycken sedan. Helt plötsligt börjar jag uppskatta denna musse lite mer, efter en lång intressesvacka som sträckt sig över 3-4 år.

Slutligen kan sägas – om jag inte redan fått dig på kroken – att huvudrollsinnehavaren Ryan Gosling vid sidan av Viggo Mortensen är 2000-talets Clint Eastwood, Tyst, bister och snäll, men hård när det gäller. Ju tuffare skurkarna blir, desto mer brutal blir Gosling, precis som Clintan. Samtidigt är han uppdaterad för 2000-talet, det vill säga öm och kärlekskrank som en kille på den här sidan milleniumskiftet ska vara.

Bilbetyg: 6/10

Filmbetyg: 10/10

drive.jpg

Share