Många är de som drar en parallell till American Graffiti (Sista natten med gänget). Dessutom är det här en av Quentin Tarantinos absoluta favoritrullar. Hm. Dazed and Confused är en bra film, men den lever inte riktigt upp till förväntningarna. Helt klart är emellertid att detta är en rulle som du ska se.

Skälen är förstås flera. Musiken och bilarna är två av dem. Men låt mig först börja med handlingen, och likheterna med American Graffiti.

Där American Graffiti redogjorde för vilka villkor som gällde för unga människor 1962 så ritar Dazed and Confused upp kartan för ungdomar i USA ett och ett halvt decennium senare: 1976.

Vi träffar alltså ett gäng ystra unga pojkar och flickor på randen till vuxenlivet. Tiden direkt efter high scool. Rastlösa och förväntansfulla. Fyllda av ångest på grund av vuxenlivets krav på dem, samtidigt uppstoppade med bubblande frihetskänslor. Osäkra, men ändå ständigt på väg genom korta tidsperioder av kompakt, berusande lycka.

Precis som American Graffiti utspelar sig under ett dygn så gör Dazed and Confused det samma. Ett omtumlande dygn, förstås. Särskilt kaotiskt blir det förstås när den där festen som alla gått och längtat efter blir inställd. Vi minns väl alla samma besvikelse från vår egen ungdom. Hur man gick och laddade, och så blev någonting riktigt häftigt inte av. Istället blir det till att fixa en nödlösning, som förvisso inte heller den går av för hackor.

Hur speglas då 70-talet i Dazed and Confused? Genom sex, pennalism, droger och rock’n’roll (musiken är en tiopoängare!) förstås. Och det i mängder. Skillnaden är att 60-talet var ett av de första årtiondena med sex, droger och rock’n’roll vilket gjorde att American Grafitti blev en generationsfilm av rang. Dazed and Confused är inte en generationsfilm, utan nöjer sig istället med att spegla en tidsanda som numera är skåpmat och funnits i många årtionden.

Alltså spelar det inte så stor roll om rekvisitan och stämningen är 100 procent korrekt (Dazed and Confused är inspelad på 90-talet), vi känner alla ändå igen det mesta pinsamt tydligt. Givetvis också med ett roat leende på läpparna. Ja, igenkänningsfaktorn är skyhög emellenanåt. Ytterligare ett par som jökar i baksätet eller en rökt hövding till ändrar dock inte på saken. Spännande, ja visst, men inte revolutionerande. En gång i tiden räckte det med en vit t-shirt för att göra uppror mot de vuxna. Både 1976 och idag krävs det lite mer än så.

Till pudelns kärna: Naturligtvis spelar bilarna en avgörande roll i Dazed and Confused. De blir symbolerna för frihet. Och Dazed and Confused är tokfylld med dessa frihetsymboler, vilket drar upp filmbetyget minst en nummer.

Vi får således spisa många filmrutor fyllda med fräna bilar. Som Pontiac GTO från 1970 (en Judge), en rå Plymouth Duster från 1973 som väcker ett våldsamt habegär och en uppkäftig Chevrolet Chevelle, också den från 1970.

Alla bilar får dessutom se sig trakterade av gasglada ungdommar som gärna placerar pjäxan i pannrummet titt som tätt.

Förutom omskrivna tuffa åk får vi även se andra sköna jänkebilar passera. Som en hyfsat ovanlig Oldsmobile Six från 1937, en Mercury Cougar från 1974 och ett stort antal Camaros och ytterligare två Cheveller. Ett antal fräna Chevrolet-pickisar från 50-, 60- och 70-talet bjuds det också på.

Som sagt: Dazed and Confused är en skön film. Den får en låg 7:a i betyg. Bunkra upp med en trave bärs och spisa den. Var samtidigt beredd på att några egna minnesluckor från tiden som fjunig och/eller finnig 18-åring ställer sig på vid gavel.

Bilbetyg: 8/10

Filmbetyg: 7/10

dazed

Share