Året efter att den lysande rullen Deliverance nådde biograferna släpptes denna film, som gick (och går) under namnet Kör hårt, McKlusky! i Sverige. Jag talar förstås – eller snarare skriver – om White Lightning.

Gemensamma nämnare med Deliverance? Burt Reynolds förstås. Som gör betydligt bättre ifrån sig i White Lightning än i bitvis flamsiga men likväl lika kultförklarade Smokey and the Bandit som kom fyra år senare. Jepp, det finns en väldigt tydlig gemensam nämnare dem båda emellan. Både Smokey and the Bandit och White Lightning handlar om alkohol. White Lightning om hembränning, Smokey and the Bandit om ölsmuggling över delstatsgränser.

Vad kan då skrivas om Burts insats? Well, mannen som kanske är mest känd för filmrollerna han tackade nej till – Han Solo i Star Wars och James Bond i On Her Majesty’s Secret Service – gör ett riktigt bra och trovärdigt jobb som Gator McKlusky. En föredetta spritsmugglare som byter sida och blir laglig enbart för att hämnas på en sheriff som dödat hans bror.

Filmen börjar extremt otäckt, och fortsätter sedan hyfsat men utan samma nerv. Faktum är att White Lightning trampar en del vatten (om du ursäktar uttrycket med tanke på vad som händer under filmens inledande minuter) då och då.

Men under filmens ljusa stunder, då är den riktigt bra.

Som när Gator som en fri man (nåja, men han känner sig jävligt fri för ögonblicket) slänger ut slips och kavaj genom fönsterrutan på sin vässade spritsmugglarbil. Plattan i mattan, och inga bekymmer i sikte eller tankarna. Då blir vi alla lyckliga. Och fria. Fria!

Eller när dialogen spetsas med svintuffa one-liners som “Dude, look at that motor. 429, dual carburetors!”, “You ain’t been drag racing my sedan again, have you?!” eller “Keep that thing between the ditches!”. Revolt, retursladd, revansch!

Men framför allt blir jag alldeles tokglad när Burt kanar runt på asfalt och grus med en fyrdörras stridsvagnstung Ford Custom 500 från 1971 med extra svampig fjädring. Aldrig har en sedan varit så ball.

Extra tuff är Forden förstås eftersom Hurst varit med och produktplacerat en växelspak i eget namn på bilens golv. En skön scriptamiss gör dock att Burt ändå lägger i Park på rattväxeln vid ett tillfälle. Kul!

White Lightning får tittaren att på allvar älska 70-talet. Riktiga människor. Riktiga behov. Inget smink. Inget puder. Inga filter i Photoshop som rensar bort ojämn hy och dubbelhakor. Inga silikonbröst eller onaturligt svällande biceps på grund av en ohälsosam relation till tillväxthormoner. Slamriga slagsmål och svettiga anleten var vardag, så även i filmens värld. Håriga bringor var flickornas fuktiga önskemål, en klänning utan någonting under var männens heta dröm.

Gött.

Hur är det då med de fräna bilarna? Förutom Burts balla bil så gör sig 70-talet påmint på många sätt. Kanske främst genom att Dirt track racing-bilarna var första generationens Camaros och Chevrolet Chevelle från 1964. Med byns fetaste bakdäck och uppkapade hjulhus. Väldigt plågade fordon i en ruffig stil vi normalt inte ser dem i år 2012…

Filmbetyg: 6/10

Bilbetyg: 6/10

white_lightning

Share