I måndags lyckades sambon med konststycket att gena i parkeringshuset av stål och betong på sitt jobb. Ni kan ju säkert gissa vad resultatet blev, förutom flera nanosekunders tidsvinst då. Jepp, fula skrapmärken i lacken på bruksbilen.

OK… Vem skulle inte bli sur… Men… Jag har blivit uppfostrad att ta god hand om de investeringar jag gör, så att de håller så länge som möjligt. Alltså blev jag allt annat än glad när nyheten nådde mina öron. Jag blev asförbannad. Min syn på persedelvård – det var inte särskilt många veckor sedan jag lade ner att ett antal timmar på tvätt och vaxning av bruksbilen – och att man ska vara rädd om sina grejer känner min sambo mycket väl till. Det var därför med viss ångest som hon framförde bilmisshandeln.

Istället för att få ett psykbryt och bjuda på en lååång utläggning och svavelosande predikning om vikten av att inte slarva höll jag i princip käft. Det enda jag gjorde var att beklaga eländet och upplysa henne om att hon själv fick stå för kostnaderna att reparera bilen.

Efter några timmar lättade trycket och jag bestämde mig för att “Slarv eller inte, sambon har knappast sabbat bilen på pin kiv”. Alltså började jag leta lackverkstad, ta in offerten och göra det som en god medmänniska ska göra: Försöka dra sitt strå till stacket. Jag kommer dock och fortfarande inte betala något. Får sambon själv pynta lackkostnaden törs jag svära på att hon för all framtid kommer lära sig att vara försiktigare när hon kör bil.

Sambon blev så överraskad och glad över det uteblivna vredesutbrottet att jag fick en bok som tack. En bilbok vid namn “Boken om bilen: bilens historia i bilder”. Riktig kul och massiv pjäs att ha på toa eller nattduksbordet med en lättsam introduktion till 1 200 bilar, motorer, epoker, biltyper, upphovsmän och annat bilrelaterat.

Tänka sig, veckan började dåligt och slutade mycket bättre. Det lönar sig att tygla humöret. 🙂

boken_om_bilen.jpg

Share