Jag är mer eller mindre uppväxt i baksätet på en röd bubbla. DDD 110 hette den, och min relation till bilen var ungefär lika kyligt som ilsket.

Eller kyligt och kyligt. Somrarna i bilfan var outlidliga. När himlen var blå tog det inte många sekunder innan bilkupén nådde kokpunkten. Någon kupéfläkt värd namnet fanns inte.

Utrymmet var dessutom hårt och begränsat, som att ligga mellan madrassen och sängstommen ungefär.

Idiotkonstruktionen med bensintanken i knät på föraren är ju inte lysande heller. Min gissning är att en och annan folkvagnsägare blivit flamberad som ett resultat av detta.

Jag förstår inte riktigt varför min far – salig i åminnelse – om modiga 189 centimeter i strumplästen insisterade att varje morgon på väg till jobbet trä på sig bilen likt en ryggsäck. Kan det ha varit hans totala ointresse (mitt bilintresse kommer från min mor, som bland annat ägt en Porsche) för bilar som spökade?

Själv kommer jag (195 centimeter lång) aldrig, aldrig mer att pressa mig in i en bubbla. Däremot kan jag förstå varför vissa låter sig charmas.

På behagfullt avstånd kan de vara vackra. Som den mattsvarta rackaren (med ögonlock och Outlawfälgar) jag hittade utanför mitt jobb häromdagen, eller en riktigt Kalifornienstylad folka.

bubbla_1.jpg

bubbla_2.jpg

Share