Jag har länge suttit och funderat över om jag ska testa High Dynamic Range (HDR). Det vill säga att fotografera och kompensera för digitalkamerans ganska usla ljusomfång (det totala omfånget mellan becksvart och 100 procent ljus).
Ungefär lika länge har jag konstaterat att HDR mest inneburit en lekstuga för prylgalningar utan känsla för bra fotografier, och därmed inte så festligt. Många har smetat på med effekten och fotografierna har blivit platta och känslofattiga.
Men så bestämde jag mig. Innan jag får lov skjuta någon idé eller teknik i sank måste jag i alla fall testa den.
Och faktiskt, HDR har en poäng både kreativt och bildmässigt. Så länge inte ivern att plocka fram detaljer går fullständigt överstyr så kan jag faktiskt dra nytta av tekniken lite då och då.
Med HDR (5 fotografier):
Utan HDR (1 fotografi):
2011-04-12 kl. 07:31
Tycker att den andra bilden (ej HDR) har mycket skarpare linjer och bilden är klar, däremot så ser man ju detaljerna bätre i HDR trotts att hela bilden känns suddigare och kanske lite overklig.
Lite blandade känslor bara 🙂
2011-04-12 kl. 07:59
Jag är nog med på Arturs spår. HDR är ju som du skriver oslagbart om man vill framhäva en mörk detalj i en ljus bild, men estetiskt sett så föredrar jag högre kontrast.
2011-04-12 kl. 10:23
Håller med om kontrasten, och att HDR-bilden blir lite “mjölkig”. Men det går ju även att skruva upp kontrasten för HDR-fotografier, om man vill, och samtigt få en bild med fler detaljer än i ett vanligt foto.