Finns det lika många definitioner av vad en muskelbil är som det finns människor som känner till dess existens?

Ja.

Givetvis är räddningen nära då jag har svart bälte i åsiktsventilering.

Så här lyder den slutgiltiga beskrivningen av vad som utmärker en äkta muskelbil. Nu behöver inte frågan diskuteras mera. Gött va.

1) En muskelbil är oförnuftig

Glöm krockkudden. Glöm väghållning som matchar bilens prestanda. Glöm komfort och jämn, tyst tomgång. Men framför allt, glöm genast en vettig bränsleförbrukning.

Faktum: Det är stört omöjligt att sätta orden “vettig” och “muskelbil” i samma mening. Om inte vettig är en delmängd av ovettig då.

Just det: finns styrservo monterad så servoverkan _inte_ progressiv.

Ja. En riktig muskelbil är övermotoriserad.

2) En muskelbil kostar inte en massa pengar

Det här är förstås ett jätteproblem idag eftersom även en vettig Nova eller Dart kostar en halv nettoårslön eller mer. Pratar vi Mustang, Camaro, Cuda och Charger börjar det blir svettigt dyrt att komma över ett sjysst järn med trevlig spis.

Men när muskelbilarna en gång i tiden gjorde entré på marknaden var de inte dyrdyra. Målgruppen var unga människor, ofta hemkomna från krigets Vietnam, och de kunde köpa en Dick Harrell-preppad Nova från 1968 för drygt 4 000 dollar. I dagens penningvärde motsvarar det 337 000 kronor, vilket förstås är allt annat än småpotatis.

Men vad fick du för dessa pengar? J-vlar i h-lvete vilket vrålåk. Superlåga tolvor gjorde bilen på kvartsmilen, och då med en sluthastighet om 185 km/h. 427:an innehöll 450 hästar. Fatta prestandan DÅ! Du får inte en ny bil idag med den prestandan till det priset. Vi snackar snarare dubbla prislappen.

En nästan lika hårig Baldwin Motion-Nova kostade för övrigt bara 3 600 dollar vid samma tidpunkt. En COPO-Nova med bigblock gick också för 3 600 dollar, motsvarande 280 000 kronor idag.

Så… Muskelbilar ska inte kosta en massa pengar, ingå i ekonomiska diskussioner som slutar med orden “en lyckad investering”, vara ett stort frimärke i en större samling eller stå på ett dammigt museum. Låt gå att muskelbilen kostar, men älska den, kör den, vårda den. I den ordningen.

3) En muskelbil har två dörrar

Det är framför allt en designfråga. Två dörrar på muskelbilen är alltid snyggare än fyra. Ger ett mer balanserat utseende. Snyggare linjer.

Fyra dörrar, det har familjebilen, taxin eller snuthäcken.

En muskelbil är en kupé. Med fyra säten. I den ska man inte behöva vara en smurf för att kunna sitta i baksätet (men Hightower från Polisskolan-filmerna med sin två meter i strumplästen kanske inte kan räkna med att få plats).

4) Muskelbilar har med effekt än vad regpapperen anger

Det räcker med en ynka hästkraft. Kalla det gärna en fin tradition värd att vårda. En tradition som i vissa fall aktualiserades redan när bilarna byggdes på 60- och 70-talet. För att det blev för dyrt att försäkra dem annars. För att smarta ingenjörer i maskopi med listiga pr-avdelningar och hungriga mellanchefer ville sälja bilar medan bilkoncerners ledningar var mer försiktigt lagda.

Eller bara fega?

5) Slutligen så är muskelbilar provocerande

En muskelbil lämnar ingen oberörd. Som minst är den självklar. Den bara står där, parkerad, och äger hela gatan. Det är ett minimum.

Allt som oftast skrämmer den dock hundar, små barn och pensionärer. Förnuftiga människor hatar den, likaså miljöpartister.

Den passionerade vrider huvudet ur led när du vrålar förbi.

Båda två lägren stirrar…

Den “förnuftige” kommer emellertid inte att röra en min eller vrida på skallen. Trots att du vet att hon eller han SÅ GÄRNA skulle vilja bli bjudna på en åktur.

Share