“Less is more” tänkte Fredrik Gustafson och köpte sig en Dodge Charger från 1969. Egentligen var han sugen på en Pontiac Catalina från 1965, men Dodge Charger var betydligt mer unika 2001 så det fick bli en sådan. Sedan dess har han fått arbeta hårt för att renodla sin bil. Avskalat är grejen, säger Fredrik Gustafson.

Det för elva år sedan som Fredrik Gustafson satte sig på ett tåg för att åka från Stockholm till Hudiksvall. Framför sig hade han den där drömresan hem. Den som vi alla känner igen och minns så väl. Den njutningsfulla bilfärden då vi med skräckblandad förtjusning ömsom gasar ömsom ber en stilla bön att grejerna ska hålla ihop när vi kör hem vår första jänkebil.

För Fredriks del blev drömresan ganska snabbt snarast en mardröm. Bilen gick sönder efter ynka 13 mil.

–Jag kom till Gävle, sedan dog motorn. Som tur var fick jag hjälp av de lokala raggarna. De bogserade mig till den bilträff de själva skulle till, och där fanns det gott om hjälp att få. Raggarna ska ha ett stort tack för hjälpen!

Lyckan var dock tämligen kortvarig. Inte många mil efter det att Gävleborna lyckades väcka liv i Chargern så dog den på nytt. Det visade sig att den mekaniska soppapumpens membran gått sönder. Lyckan står den djärve bi gällde inte. Fredrik Gustafson fick helt enkelt ta sig hem till Stockholm med svansen mellan benen. Utan Charger.

En vecka senare åkte han upp för hämta bilen på nytt, och nu gick det bättre.

– Jag körde lite grand den sommaren. Men sedan lade startmotorn av, och det var då jag förstod att den här bilen, den kommer att kosta mig pengar.

Jo, ganska snabbt insåg han att med bilen följde en del arbete. Det skick den köptes i, med riktigt feta bakdäck, upphissad bak och sänkt fram samt med backspeglar från Biltema, var Fredrik Gustafson inte helt nöjd med. Inte heller gick han i taket av lycka över det sunkiga avgassystemet med headers och raka rör under bakaxeln. Fredrik hade köpt sig en riktig raggarbil.

– Fast inredning var hyfsad, trots hål i framsätena. Ingen krossad plysch! Inte heller såg bilen så rostig ut, trots att Chargern var svensksåld och jag var bilens 18:e ägare. Men jag kunde inte så mycket om bilar på den tiden, det är mycket man har fått lära sig.

För nog var bilen rostig alltid. Efter ett tag började bakskärmen blomma och Fredrik fick se till att Chargern kom till plåtdoktorn, Moparprofilen Peter Månsson i Bergby.

– Det hela slutade med två helt nya bakskärmar och en hel del ny plåt runt bakrutan. Det visade sig också att Chargern hade varit krockad med ett halv kilo spackel lite här och var som en lösning på problemet.

Under de elva år som Fredrik Gustafson ägt Chargern är det dock inte bara karossen som fått sig en översyn. Han var som sagt inte helt nöjd med raggarstuket. Således blev det en nytt avgassystem. De feta däcken såldes, och på åkte istället plåtisar och tunnare gummi. Kylaren fick sig en renovering och numera står Chargern stadigt nerkyld i vilken timmeslång het cruising som helst.

– När jag köpte Chargern satt 68:ans grill på den. Jag hittade en grill från 1969 på Ebay. Den var dock trasig. Plasten på dessa bilar är väldigt skör och jag kan meddela att det inte är helt lätt att reparera den. Det finns emellertid bra plastreparationssatser från Loctite på Mekonomen. Dyra, men som sagt väldigt bra.

Han tillägger att Chargern original hade en 383:a med fyrportsförgasare. Numera består drivlinan av en 440 med 727-låda och en åtta och trekvarttums bakaxel med 3.23:1 i utväxling. Den Dana 60-bakaxel med 4.10:1 i utväxling som satt på bilen när Fredrik köpte den var och är förvisso fräck, men passade inte riktigt hans körprofil.

– Dana 60-axeln fungerar i stan, men knappast på långresor som jag gör ibland. I övrigt har jag sett till att byta insug och förgasare till Edelbrock-prylar, helt vanliga grejer som fungerar men som man också kan gasa med.

Chargerns historia är förövrigt lite roligt. Den togs in till Sverige den 13 december 1968, och gick som firmabil på Allers förlag i 3 år. Sedan blev det en mängd ägarbyten under 70- och 80-talet, för att stanna hos en och samma äldre man under cirka 10 år på 90-talet. Efter ytterligare ett ägarbyte hamnade den hos en Stockholmsraggare med racingambitioner och sedan i Hudiksvall för att slutligen köpas av Fredrik Gustafson.

Det är Fredriks intresse för former och linjer som är den dominerande pusselbiten i jänkebilintresset. Det märks inte minst när vi diskuterar hur Chargern såg ut när Fredrik köpte den. De där feta bakdäcken och High school dropout-temat med en rejält upphissad bilröv, det gillar han inte riktigt.

– Jag uppskattar smala kostymer, cocktails, brunt och beige, hornbågade brillor. Det ska vara sportigt elegant. Det är USA för mig. Det ska vara snyggt, men inte sticka ut för mycket eller vara spektakulärt.

Det klassiska Mopar-tanklocket. Man ska vara helblind om man missar det…

Det är också därför han sportar Firestones Wide Oval-mackor på Chargern.

– Jag gillar stilen som var då, som bilen såg ut när den kom. Jag valde mellan Polyglasdäck från Goodyear och Firestone. Det var egentligen hugget som stucket, vilket det blev, men då jag inte tidigare inte hade sett några bilar med Firestones Wide Oval fick det blir dem.

Han berättar att just feta bildäck blir helt fel på Chargern.

– Bilen är ritad för smala däck, det var därför jag köpte och monterade däck med originaldimension. Tittat man på Chargerns bakparti bakifrån; Den breda, långsmala baken, kofångaren och baklysena, de distinkta linjerna. Ja, då ser man det. Två feta däck blir till två vertikala linjer som stör den horisontella linjen. Linjen försvinner. Ja, karossens linje försvinner om däcken blir för breda.

Fredrik Gustafson har flera, tydliga målsättningar med sin bil. Ett av målen är att göra Chargern så enkel så möjligt.

– Många vill ha så många tillbehör och grejer som möjligt, jag är snarast av motsatt åsikt. Ta bort så mycket som möjligt.

Han tillägger att han hittat några så kallade deletepaneler (delete plates på engelska) som han monterat. Dessa används till exempel istället för radion som är placerad mitt i Chargerns instrumentpanel. Deletepanel är alltså den täckplåt, en fyrkantig historia i plast med kromlister för de som inte beställde radio till sin Charger, vilket var ytterst få.

– Jag vill göra så att Chargern är så avskalad som det bara går. Det samma gäller delete plate för invändig justering av backspegeln, sådan har jag installerat då min är manuell.

Lite krimskrams och extraprylar vill han dock ha.

– Det vore kul att hitta fler tidstypiska customprylar. Eftermarknadsprylar som såldes på den här tiden. Grejer, som om man köpte en biltidning på den här tiden runt 1969, kunde hittas i blaskans annonser. Som min varvräknare.

Det återstår att se vad han hittar på framöver. Det viktigaste är att veta vad man vill, anser Fredrik. Vad andra tycker och säger är mindre relevant.

Share