Forden hade levt ett hårt, stillastående och ensamt liv under bar himmel i en trädgård söder om Stockholm i 22 år innan Lars Oskarsson slutligen fick köpa den år 2005. Därmed kan man utan att överdriva säga att det ingick diverse småfix i bilaffären. Sju år senare har en av Sveriges större Mustangfantaster emellertid renoverad bilen till toppskick.

Den initiala kontakten med Lars Oskarsson går väl så där bra. Dottern har inte sovit på hela natten och därmed inte jag heller, och jag har precis gluttat på en snorfin Camaro på nätet. Därmed skickar jag iväg ett trött, inte helt ogenomtänkt mejl till Lars där jag undrar om det går bra att intervjua honom om hans Camaro.

Eh. Camaro?! Dels äger Lars inte en Camaro, dels är han svårt intresserad av Mustanger. Svaret blir därför – med all rätt – lite lätt syrligt.

“Tråkigt är att jag inte har en Camaro. Skulle kunna ha en sådan också, men jag har tyvärr en Mustang och den är jag stolt över.”

Ridå.

Detaljer, detaljer, detaljer.

Lars förlåter mig dock omgående för mitt misstag. Vi kommer snabbt överens om en tid att träffas för att snacka Mustanger i allmänhet, och Lars kanonfina och för egen hand renoverade Musse från 1970 i synnerhet.

Några dagar senare ses vi i en vacker men sömnig söderförort till Stockholm. Ja, sömnig till dess att Lars väcker grannskapet till liv med sin Mustang vill säga.

Av de 22 plågsamma åren utomhus märks inte ett spår. Lars ursäktar sig lite över några ej synbara defekter i lacken. Det är som vanligt, bara ägaren noterar de där nanometer stora groparna i plåten eller vad det nu handlar om. Själv ser jag enbart en asfräck Mustang i Grabber Blue-nyans, med feta och av Lars själv renoverade Magnum 500-fälgar. I motorrummet återfinns varken en beläggning av oljedimma eller vägdamm. Kliniskt rent. Det går f-n att äta sin lunch direkt från motorblocket fast Lars gärna brukar Mustangen så fort andan faller på.

Att han är en Mustangfantast råder det inga tvivel om. Den nuvarande från 1970 är den sjätte i ordningen (årgångarna han tidigare ägt är 1965, 1967, 1968, 1972 och 1993), varav Lars har helrenoverat tre stycken av dem. Då räknar jag inte in den lustiga anekdoten att han faktiskt ägt en Mustangmoppe också.

Lars bjuder på en åktur, och resan går söderut mot Nynäshamn. Han stampar plattan i mattan och Mustangen greppar ivrigt tag i asfalten utan att knorra det minsta. Snabbare än kvickt är vi uppe i 160, men Mustangen ligger fortfarande ovanligt stabilt på vägen. Men så har Lars också monterat nya bussningar, gasstötdämpare både fram och bak, krängningshämmare, traction bars, Monte Carlo-stag och hjälpfjädrar på de bakre bladfjädrarna.

Kupéatmosfären i Mustangen kan för övrigt definieras som en blandning av 351:ans skönsång och vrål, ackompanjerad av en sjuttiotalsbrun och synnerligen murrig inredning. En rätt udda, men efter ett tag också en rejält fräck omgivning. Givetvis fjärran den fattiga och intetsägande upplevelse en modern bilen bjuder på.

För så är det. En jänkebil med muskler ska inte lämna någon oberörd, och då är det inte mer än rätt att Mustangens inredning inte heller gör det. Lämnar någon oberörd alltså.

Lars kallar Mustanger lite skämtsamt för en amerikansk Volvo Amazon, ett uttalande som förmodligen också det får en del människor att haja till. Men anledningen är lika självklar som simpel. De har någonting gemensamt: Enkelheten. Både Amazonen och Mustanger är rent ut sagt superenkla att meka med, upplyser Lars, som också ägt några Volvo-bilar i sitt liv.

– Slå ihop två Volvo B18 och du har en Mustang-V8, säger Lars med glimten i ögat.

I backspegeln: Lars Oskarsson.

Då mekvardagen i garaget inte bjudit på några stora utmaningar för Lars så har han haft tid och energi över att hitta på egna lösningar. Bland annat har han knådat till en egen förbannat frän och tidstypisk luftburk som matchar scoopet i Mach 1-motorhuven perfekt. Dessutom har han monterat en skönt nördig vakuummätare i motorhuven (där varvräknaren på Mach 1-huven satt original) samt fixat egna tejpade och målade fartränder, helt klart inspirerade av Mach 1-, BOSS- och ARI-serierna. Pricken över i:et är två så kallade Accent lines i silver som Lars smakfullt placerat på bilens sidor för att framhäva Mustangens höfter, den klassiska formen av en Colaflaska.

Dessutom har han helt respektlöst monterat ett jalusi i Mustangens bakruta. Som kommer från en Fiat 124 Cupé… Kanske är tilltaget med bakrutejalusiet en tydlig och slutgiltig uppgörelse med kalenderbiteriet och originalrenoverandet som han tidigare fastnat en smula i.

Fast bilen kan återställas till originalskick, upplyser Lars snabbt.

– Det är väl för att kunna försvara mig i diskussioner med mina kalenderbitarvänner, gissar jag, säger Lars med ett skratt.

Ja, han återkommer ofta till att han är en riktig kalenderbitare, en tvättäkta nörd rakt ner på detaljnivå. Korrekta bultar och brickor, och kunskap om exakt hur de satt. Sådant kan han, i den mån det går då varje Mustang var och är unik. Med åren har han emellertid vidgat vyerna upplyser han mig. En orsak till det är en hög delaktighet i Svenska Mustangklubben. Där har folk inte alltid varken ett intresse eller pengar att vara regelrätta originalfascister.

– Acceptansen hos mig för alla tänkbara Mustanger i lika många olika utförandet har blivit allt större med åren. Folk ska ha råd med sin bilhobby, och de ska inte känna sig exkluderade på grund av att de saknar pengar eller ett intresse av originalrenoveringar, säger Lars.

Tanken bakom Mustangen i övrigt är glasklar, och har en stark koppling till just mångfald.

– Bilen ska inspirera andra. Att visa dem att det går att köpa en Mustang hardtop eller coupe, och göra en lite tråkig bil betydligt roligare, säger Lars.

Han tillägger att det kan skilja sig rejält vad gäller inköpskostnad. Prislappen för en äkta Mustang Mach 1 i fint skick börjar på cirka 350 000 kronor medan en hardtop eller coupe kan fås för 150 000. Det är mindre än halva priset det.

– Det är synd att hardtop och coupe så ofta blir ratade, för de är i grund och botten samma bilar som till exempel Mach 1:or. Men för betydligt mindre pengar, säger Lars.

Han fortsätter att berätta att det sitter en C4-automat i Mustangen, och framför den en Windsor V8:a om 351 kubiktum med lite vassare kam än original. Bilen rör helt klar på sig, men Lars är inte nöjd. I garaget står nästa 351:a som är under renovering och uppbyggnad. Den ska bli ännu hårigare.

Lars har ägt en hel del Mustanger genom åren.

– Många Mach 1-Mustanger från 1970 såldes med Cleveland-snurra, men en liten klick kom med Windsor-V8. Dock är Cleveland-motorer betydligt tyngre och enligt min uppfattning lämpar de sig lite sämre av den anledningen, säger Lars.

Lars käresta Ewa är också hon i allra högsta grad involverad i hans passion för Mustanger. Utspridda bildelar över köksbordet eller andra mer eller mindre lämpliga ytor för ändamålet har varit mer regel än undantag de senaste 20 åren. Då gäller det att familjen är med på noterna. Men när Lars kom hem med sin nuvarande Mustang fick Ewa spader.

– Jag undrade “Fy fan, vad är det här för vrak?”, säger Ewa, med ett skratt.

Lars Oskarsson styrde dock upp vraket tämligen snabbt. Det tog ett halvår att laga rosten som ätit upp en hel del av Mustangens nedre regioner. Sedan färglades bilen av en av Lars polare.

– Det är som vanligt med renoveringar, de spårar ur. Men det är ingen utställningsbil, utan en åkbil, betonar Lars.

“En förbannat fin åkbil” tänker jag stilla, men säger inget.

Att det sitter Magnum 500-fälgar på bilen och inte mer konventionella Torq-Thrust II-krom från American Racing har flera orsaker. För det första tycker Ewa att just Torq-Thrust II inte är särskilt snygga. Eller ja, hon uttrycker sitt missnöje över dessa fälgar betydligt mer frankt, men jag lämnar åt din fantasi att avgöra exakt med vilka ord hon sågar dem. För det andra är Magnum-fälgar ett tillval som Ford erbjöd till Mach 1-konceptet när det begav sig. De passar således bilen som handen i handsken, något både Lars och Ewa är rörande överens om.

Men det är inte bara fälgarna som Ewa har starka åsikter om.

– Mustanger ska låta. Det ska höras att det är en V8:a i bilen, säger Ewa med eftertryck i rösten. Och tillägger att åtminstone en av de tidigare Mustangerna lät allt annat än rätt.

Lars fyller i:

– Du ska se uppsättningen ljuddämpare jag har ute i garaget. Det har blivit en del bytande av avgassystemsdelar med tiden, suckar han, utan att för saken skull se ut som att han menar att det skulle vara jobbigt.

Vad gör man inte för att den man älskar ska vara nöjd. En käresta som med tiden hunnit lära sig en hel del om förgasare, fälgar, avgassystem och tändningsinställningar. Bra där.

För fler fotografier och intervjun i sin helhet: Köp, låna eller stjäl Gasoline #4/2012!

Share