Ganska exakt i höjd med att jag hade införskaffat den nya familjebilen (den primergråa Plymouth Volaren, du vet) insåg jag att det inte är hållbart att ha fyra hobbyfordon. Det finns varken tid, energi eller pengar att underhålla så många projekt. Det är minst ett, kanske två för mycket.

Novan kommer jag inte sälja på länge, och Volaren är ju precis införskaffad.

Super Seven-projektet är knappt påbörjat och det är ju ett samarbetsprojekt med svågern. Som nog kommer att läggas på is ett tag, men inte avyttras.

Återstår gör då Vespan.

Ett motorcykel som jag kört 5-6 gånger under de tre år jag ägt den. En tvåhjuling jag haft storslagna planer för, men som sedan hamnat i skamvrån, samlandes slipdamm.

Varför inte helt enkelt sälja Vespan och lyfta över dessa pengar i familjeprojektet – Volaren – istället?!

Sagt och gjort.

Vilken lättnad! För lika glad som man är att köpa en ny leksak, lika skönt är det ibland att göra sig av med dem också. Särskilt när projektet stannat av. När det bara innebär dåligt samvete och upplåsta pengar.

Bättre då att Paul Guldstrand från Norge får glädje av Vespan!

So long, italienska bakelse. Kanske träffar jag din syster i framtiden, kanske inte.

Share